Here we go again...

Nu sitter vi här igen. Det här är typ den sjuttioelfte bloggen jag startar. Jag vet faktiskt inte varför jag gör det, jag skulle lika gärna kunna skriva för mig själv. För att skriva är ett måste, annars slutar jag fungera. Jag kan inte andas och mina tankar går inte alls att sortera. Så nu sitter vi här. En ny blogg, ett nytt kaos och en himla massa frågor. Jag tror att det främsta syftet med den här bloggen är för att motverka någon form av kontrollförlust och för att jag ska kunna kartlägga min resa ner i fördärvet eller mot ett... mer hälsosamt liv. Min tanke är väl att du och jag, lilla blogg, ska kunna gråta och skratta tillsammans, dela framgångar och motgångar, klura på livets stora gåtor och gnälla på allt som går emot oss. Så varför inte börja direkt?

Jag är så sjukt less på allt. Jag orkar inte äta. Jag orkar inte svälta. Jag orkar inte kräkas. Laxermedlet smakar äckligt och min mage gör ont hela tiden. Jag får skylla mig själv, jag vet det. Det är bara jag som kan göra annorlunda, jag vet det. Men jag vill inte. Jag vill inte erkänna att jag förlorade. Att jag tappade kontrollen. Att jag inte klarar av det mest basala. Att jag är svag. Jag vill... inte något faktiskt. Jag vill lägga mig ner och aldrig mer resa mig upp igen. Jag vill att allt ska vara över. Jag har byggt mitt eget helvete och jag får helt enkelt ta ansvar för det, men jag orkar inte. Jag har ingen energi kvar. Jag har förstört mig själv. Så mycket. Så. Jävla. Mycket. Jag vet inte ens vad som hände. Jag vet inte ens om jag ens vill veta det längre. Jag vet bara att jag vill göra annorlunda. Leva annorlunda. Hur har jag ingen aning om. Bara annorlunda.


Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, eller avsluta, det här, lilla blogg. Jag är trött efter en lång dag. Jag återkommer vid ett senare tillfälle. Puss, haj.

//Nea