24 hours with an empty brain...
Hej lilla blogg!
Igår var jag hos Rafiki. Han skulle prata med min chef, för varför inte? Jag tycker fortfarande att det är superskumt, men jag tror att de främst skulle få bekräftat att jag inte är ett galet psykfall som inte sköter sitt jobb. Jag hoppas att de fick det de ville och att vi kan släppa hela grejen nu. Rafiki fick även reda på att jag knappt tar rast på jobbet. När jag sa att jag numera jobbat 75 % sa han att "ett motkrav för det kanske ska vara att Linnea tar sin rast". Nämen tack, gör mig till ett barn. Jag hade redan en plan för att komma ihåg mina raster då det är pinsamt att mina kollegor tjatar på mig.
Hela mötet med Rafiki var...konstigt. Saker hände i fel ordning och jag var inte alls närvarande. Jag har för vana att inte ljuga för Rafiki eller människor inom vården eftersom de försöker hjälpa mig. Att ljuga känns väldigt kontraproduktivt och jag vill faktiskt att de ska lita på att det jag säger är sant. Men igår ljög jag. Två gånger. Jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag orkade inte ta diskussionen om blodproverna, så jag tog den enkla vägen och ljög. Rafiki visste, men han sa inget. Det stör mig lite, men han kanske inte heller orkade ta diskussionen. Proverna blev ju inte mindre tagna för att vi diskuterade det.
Det kändes som helt bortslösad tid med hela samtalet. Jag fick en tid till nästa fredag. Jag tänker gå dit, men jag tänker nog be om ett litet uppehåll sen. Jag vet inte om det är att jag flyr eller om jag faktiskt bara fått nog. Men nu har jag en vecka på mig att fundera.
Hetsätningarna fortsätter och jag är mer än måttligt trött på mig själv. Jag har trots detta lyckats gå ner lite den här veckan och just nu är jag 24 timmar in i en fasta. Jag jobbar ikväll/natt, så jag tror att jag kan klara mig förbi 30 timmar åtminstone. Om en stund ska jag till en kompis och kolla serie, då kan jag inte äta. Så det känns som om jag kan klara det den här gången. Jag har även varit ute och gått en timme. Förhoppningsvis kan jag vända detta nu. Te, vilja och ångest är det jag ska leva på nu. Håll tummarna för mig!
Igår var jag hos Rafiki. Han skulle prata med min chef, för varför inte? Jag tycker fortfarande att det är superskumt, men jag tror att de främst skulle få bekräftat att jag inte är ett galet psykfall som inte sköter sitt jobb. Jag hoppas att de fick det de ville och att vi kan släppa hela grejen nu. Rafiki fick även reda på att jag knappt tar rast på jobbet. När jag sa att jag numera jobbat 75 % sa han att "ett motkrav för det kanske ska vara att Linnea tar sin rast". Nämen tack, gör mig till ett barn. Jag hade redan en plan för att komma ihåg mina raster då det är pinsamt att mina kollegor tjatar på mig.
Hela mötet med Rafiki var...konstigt. Saker hände i fel ordning och jag var inte alls närvarande. Jag har för vana att inte ljuga för Rafiki eller människor inom vården eftersom de försöker hjälpa mig. Att ljuga känns väldigt kontraproduktivt och jag vill faktiskt att de ska lita på att det jag säger är sant. Men igår ljög jag. Två gånger. Jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag orkade inte ta diskussionen om blodproverna, så jag tog den enkla vägen och ljög. Rafiki visste, men han sa inget. Det stör mig lite, men han kanske inte heller orkade ta diskussionen. Proverna blev ju inte mindre tagna för att vi diskuterade det.
Det kändes som helt bortslösad tid med hela samtalet. Jag fick en tid till nästa fredag. Jag tänker gå dit, men jag tänker nog be om ett litet uppehåll sen. Jag vet inte om det är att jag flyr eller om jag faktiskt bara fått nog. Men nu har jag en vecka på mig att fundera.
Hetsätningarna fortsätter och jag är mer än måttligt trött på mig själv. Jag har trots detta lyckats gå ner lite den här veckan och just nu är jag 24 timmar in i en fasta. Jag jobbar ikväll/natt, så jag tror att jag kan klara mig förbi 30 timmar åtminstone. Om en stund ska jag till en kompis och kolla serie, då kan jag inte äta. Så det känns som om jag kan klara det den här gången. Jag har även varit ute och gått en timme. Förhoppningsvis kan jag vända detta nu. Te, vilja och ångest är det jag ska leva på nu. Håll tummarna för mig!
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar