Att skrika utan vokaler

Hej lilla blogg!

Idag är en katastrofdag. En av många. De har liksom bestämt sig för att samlas nu. Jag vet att det är mönstret. Ett par veckor till, sen kommer jag tröttna på det här. Det är mönstret. Maten idag har varit okej. Jag lyckades fasta i 37 timmar. Sen åt jag riskakor och vindruvor. Och chips... Men det stannade där. Jag är inte över 1500 kcal, så jag är nöjd. Eller nej, men jag hatar inte mig själv fullt så mycket som när det går helt åt helvete.

Ikväll är det kaos. Jag vill, återigen, bara ta livet av mig. Eller jag vill ju inte det egentligen. "Det är ju bara kommunikation", säger Rafiki i alla fall. Jag hatar honom. Nej, det gör jag inte. Jag hatar att jag inte orkar ta till mig av vården. Jag är så extremt känslomässigt utmattad och jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte något. Jag märker hur mina koder och system bara faller isär. Jag måste göra allting manuellt och det tar tid och det tar energi. Varje leende tar emot. Varje ord liksom fastnar i halsen, som för övrigt gör så helvetes jävla ont. Jag vill verkligen inte mer. Kan inte allt bara.,, vara rätt? Bara en jävla dag?

Jag förstår att min strävan efter kontroll, mina regler och mina system inte är hållbara. De är inte "funktionella" som Rafiki hade sagt. Men utan dem blir världen kaos. Universum går inte att hantera. Så i brist på annat så räknar jag. Jag gör upp regler. Hittar mönster. Skapar system och sorterar intryck. Jag spolar fram och tillbaka i konversationer för att identifiera tonlägen, satsmelodier och tolkar ansiktsmimik och övrigt kroppsspråk. Och så ler jag. Då tror de flesta att jag är normal och att inget är fel. Jag orkar inte mer. Det är så utmattande. Jag vill inte mer. Jag vill skrika, men jag saknar vokaler. Låt det bara vara över. Snälla?


//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer