Back to the crime scene
Hej på dig lilla blogg,
Jag HATAR att erkänna det, men nej. Jag klarar inte det här. Världen blir inte rätt eller logisk. Jag orkar inte mer. Jag kan omöjligen hantera det här. Igår slog det över, så där på riktigt. Jag flydde från min lägenhet när grannarna kom hem. De lät för mycket. När jag kom hem igen la jag mig i mörkret och grät. Sen kom D. Han satte sig på sängkanten. Sen satte han sig på golvet bredvid sängen. Sen alternerade han mellan dessa ställningar i flera timmar. Till slut gick jag upp och tvingade i honom mat, sen la jag mig på köksgolvet och grät lite till. Till slut ringde vi min bror och i samråd med honom bestämde vi att det var dags att åka in till psykakuten igen. Sagt och gjort. Bra personal och en rätt bra, men osäker, läkare. Jag blev inlagd. Imorse tittade Rafiki inom och sa att jag ska stanna några dagar den här gången. Jag sa inget. Jag bara nickade.
Personalen på avdelningen var bra idag. De kände mig sedan innan och brukar lyssna på mig. Det underlättade samtalet med Ishäxan lite. Hon ville nog inte prata med mig heller. Ishäxan och jag bestämde att jag skulle flyttas till en lite lugnare avdelning. Den avdelningen som förra våren var mitt hem i två månader. Den avdelningen jag rymde från för att ta mitt liv. Den avdelningen där jag enbart blev sämre. Den avdelningen där ingen lyssnade och där de straffade mig så fort jag inte klarade att stå emot min ångest. Den avdelningen där de missade min ätstörning helt. Den avdelningen där de tvångsvårdade mig. Den avdelningen där jag bokstavligt talat blev traumatiserad. Toppen. Kul. Verkligen.
Klockan 11 idag kom personal från vårdavdelning 28 och hämtade mig. En av dem kände mig sedan innan. Hon frågade om det kändes skönt att komma från PAKA, jag svarade nej och att jag hatade det här stället. Men vi sa att det kommer bli annorlunda nu när jag är här frivilligt. Jag hoppas innerligt att det stämmer. Igår dog min ångest och jag var mest apatisk. Idag är den skyhög igen. Jag skyller på att det sitter i väggarna.
Sist jag var här kom jag och personalen inte särskilt bra överens. Jag var i totalt kaos och de stämplade mig som "osamarbetsvillig". Vilket jag visserligen var, men de samarbetade inte heller. Några i personalen har kollat på mig och sett lite rädda ut. Det gör mig illa till mods. Jag har inte fått någon vårdplan än och jag ska träffa läkare någon gång imorgon. Jag hatar bristen på struktur här, den stressar ihjäl mig. Jag vill bara fly.
Jag lyckades fasta i ca 43 timmar, sen övertalade de mig till att ta en drickyoghurt. 84,96 kalorier. Min ångest är på max. När jag var hemma idag visade vågen 1,5 kg mindre än igår. Jag försöker intala mig själv att jag inte borde gå upp av det. Enligt min fitbit har jag förbränt 1600 kalorier. Jag ligger på ett rejält underskott.
Just nu vill jag bara fly. Så långt bort att det nästan är löjligt. Jag klarar inte av det här. Jag klättrar på väggarna. Men jag har lovat att ge det en chans. Jag har lovat att försöka ta till mig av hjälpen. Jag måste bara komma ihåg att andas. Snälla Gud, hjälp mig att orka.
Jag HATAR att erkänna det, men nej. Jag klarar inte det här. Världen blir inte rätt eller logisk. Jag orkar inte mer. Jag kan omöjligen hantera det här. Igår slog det över, så där på riktigt. Jag flydde från min lägenhet när grannarna kom hem. De lät för mycket. När jag kom hem igen la jag mig i mörkret och grät. Sen kom D. Han satte sig på sängkanten. Sen satte han sig på golvet bredvid sängen. Sen alternerade han mellan dessa ställningar i flera timmar. Till slut gick jag upp och tvingade i honom mat, sen la jag mig på köksgolvet och grät lite till. Till slut ringde vi min bror och i samråd med honom bestämde vi att det var dags att åka in till psykakuten igen. Sagt och gjort. Bra personal och en rätt bra, men osäker, läkare. Jag blev inlagd. Imorse tittade Rafiki inom och sa att jag ska stanna några dagar den här gången. Jag sa inget. Jag bara nickade.
Personalen på avdelningen var bra idag. De kände mig sedan innan och brukar lyssna på mig. Det underlättade samtalet med Ishäxan lite. Hon ville nog inte prata med mig heller. Ishäxan och jag bestämde att jag skulle flyttas till en lite lugnare avdelning. Den avdelningen som förra våren var mitt hem i två månader. Den avdelningen jag rymde från för att ta mitt liv. Den avdelningen där jag enbart blev sämre. Den avdelningen där ingen lyssnade och där de straffade mig så fort jag inte klarade att stå emot min ångest. Den avdelningen där de missade min ätstörning helt. Den avdelningen där de tvångsvårdade mig. Den avdelningen där jag bokstavligt talat blev traumatiserad. Toppen. Kul. Verkligen.
Klockan 11 idag kom personal från vårdavdelning 28 och hämtade mig. En av dem kände mig sedan innan. Hon frågade om det kändes skönt att komma från PAKA, jag svarade nej och att jag hatade det här stället. Men vi sa att det kommer bli annorlunda nu när jag är här frivilligt. Jag hoppas innerligt att det stämmer. Igår dog min ångest och jag var mest apatisk. Idag är den skyhög igen. Jag skyller på att det sitter i väggarna.
Sist jag var här kom jag och personalen inte särskilt bra överens. Jag var i totalt kaos och de stämplade mig som "osamarbetsvillig". Vilket jag visserligen var, men de samarbetade inte heller. Några i personalen har kollat på mig och sett lite rädda ut. Det gör mig illa till mods. Jag har inte fått någon vårdplan än och jag ska träffa läkare någon gång imorgon. Jag hatar bristen på struktur här, den stressar ihjäl mig. Jag vill bara fly.
Jag lyckades fasta i ca 43 timmar, sen övertalade de mig till att ta en drickyoghurt. 84,96 kalorier. Min ångest är på max. När jag var hemma idag visade vågen 1,5 kg mindre än igår. Jag försöker intala mig själv att jag inte borde gå upp av det. Enligt min fitbit har jag förbränt 1600 kalorier. Jag ligger på ett rejält underskott.
Just nu vill jag bara fly. Så långt bort att det nästan är löjligt. Jag klarar inte av det här. Jag klättrar på väggarna. Men jag har lovat att ge det en chans. Jag har lovat att försöka ta till mig av hjälpen. Jag måste bara komma ihåg att andas. Snälla Gud, hjälp mig att orka.
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar