BINGO!
Hej lilla blogg,
Jag var hos Rafiki. Vi hann inte ta oss igenom papperna. Jag vill helst lägga dem helt åt sidan. De ger mig ångest. De är idiotiskt formulerade och jag blir nedkokad till symptom. Till en siffra som jämförs mot någon standardtabell. Jag hatar det. Jag förstår varför och jag vill få svar, men processen är hemsk.
Rafiki och jag pratade om förra mötet. Om hur han skrämde mig och om hur jag tycker att han är en vidrig människa. Det kändes bra. Självklart kan han inte visa att han tar illa upp, om jag har ett personlighetssyndrom skulle han spela mig rakt i händerna. Även om jag inte har det ska han reagera lågaffektivt. Vi hade en konversation kring det och hur vår syn på människor skiljer sig åt. Jag tror att vi typ rensade luften. Jag framhöll även att jag har respekt för hans kompetens samt att han är den bästa jag träffat inom psykiatrin eftersom han är ärlig mot mig och eftersom han inte pratar med mig som om jag är dum i huvudet.
Vi kom även in på det här med de jävla blodproverna. Han vill verkligen att jag ska ta dem. Jag sa att jag inte ville. Han undrade varför, om jag var rädd för sticket. Jag skrattade. Han undrade om jag var rädd för vad han skulle hitta i dem, vilket jag är. Eller snarare att proverna ska visa fel och han måste agera. Alternativt att proverna är helt perfekta och jag inbillar mig att jag mår dåligt. Vi gjorde en deal. Jag ska ta proverna. Han ska inte kolla på dem utan mig och han ska förklara vad varje prov indikerar. Jag vill inte. Men ibland måste man kompromissa.
Samtalet igår var extremt jobbigt. Vi kom för första gången in på mitt räknande. Rafiki trodde, och har antagligen trott, att det gällde kalorier. Jag skrattade lite. Gulligt, tänkte jag. "Nej, jag räknar allt. Sekunder, stavelser, steg, hastigheter, you name it. Det är ytterligare en anledning till att jag inte litar på dig. Du ändrar din steglängd, vem gör sånt?" sa jag. Han såg frågande ut, så jag återgick till ämnet. "Härom dagen parkerade jag min bil på ´fel´plats. Det blev 183 steg till dörren istället för 171, jag fick panik. Så jag tror att det börjar gå lite överstyr". Han kollade på mig och sa "det här med att det blev 181 steg istället för 173 steg låter väldigt autistiskt", jag skruvade på mig och rättade honom, Det var 183 steg istället för 171. Han ändrade i sina anteckningar, jag andades ut. Han kollade på mig igen och sa att jag verkligen behövde berätta detta för psykologsnubben då ätstörningar vid autism behandlas HELT annorlunda mot ätstörningar vid personlighetsproblematik.
Han fortsatte prata om hur han funderat kring hur vi skulle angripa min problematik då vi lite står och stampar på samma ställe. Jag sa att jag också funderade och att vi behövde definiera problemet först. Vi behöver ha en samsyn på problemet, han höll med. Jag fortsatte: jag vet ju varför det här med maten började. Han bad mig berätta. Jag bad honom lyssna. Sen berättade jag. Om mönster. Om system. Om alla regler. Om rutorna och hur saker hamnade fel. Hur jag försökt fixa det på ett hälsosamt sätt. Hur inget funkat och hur det för mig blev logiskt att ta kontroll över det mest basala: maten. Hur planen var att bygga utifrån det. Han skrev så att pennan glödde. Han stoppade mig flera gånger för att "Linnea, det är jätteviktigt att jag får ner allt det här". När orden var slut tittade han på mig och sa att min symptombild verkligen skrek autism. Jag andades ut. Jag tror att hans röst var mjukare än vanligt, han kanske också var trött? Jag vet inte. Jag skrattade lite och försökte skämta om när jag försökte lära mig det här med retoriska frågor. Han antecknade. Jag blev obekväm. Han frågade om jag tänkt autism tidigare. Jag svarade ja, berättade några barndomsanekdoter. Om hur jag kodar känslor, uttryck, ansiktsmimik etc. Han svarade att han skulle prata med en specialist på högfungerande autism och att han skulle läsa på tills nästa gång. Jag svalde. Tackade för samtalet och gick.
När jag kom ut höll jag på att kollapsa. Jag var så överväldigad. Allting snurrade. Jag ringde en kompis och bara öste ur mig allt. Hon sa något i stil med att "vi ser ju inte annorlunda på dig för det här. Det är ju inget farligt med en diagnos". Jag blev stött. Jag kände mig inte stämplad eller oroad inför att få en eventuell diagnos. Jag kände mig sedd och lyssnad på. Jag var lättad. Och rädd. Främst för det där jävla psykiatrilotteriet. Diagnoser har kastats på mig från höger och vänster. Teorier har skapats och reviderats. Tänk om detta är samma sak igen. Jag vågar inte hoppas. Jag vill inte bli besviken...igen. Jag ska träffa Rafiki nästa måndag. Då lär jag veta om det är en teori som fått fäste eller inte. Jag ska bara stå ut. Lite till nu. Ett andetag i taget. Bara en vecka och två dagar. Bara 215 timmar och 11 minuter. Jag har jobb, vänner och prästen. Jag klarar detta. Bara 215 timmar och 11 minuter.
Jag var hos Rafiki. Vi hann inte ta oss igenom papperna. Jag vill helst lägga dem helt åt sidan. De ger mig ångest. De är idiotiskt formulerade och jag blir nedkokad till symptom. Till en siffra som jämförs mot någon standardtabell. Jag hatar det. Jag förstår varför och jag vill få svar, men processen är hemsk.
Rafiki och jag pratade om förra mötet. Om hur han skrämde mig och om hur jag tycker att han är en vidrig människa. Det kändes bra. Självklart kan han inte visa att han tar illa upp, om jag har ett personlighetssyndrom skulle han spela mig rakt i händerna. Även om jag inte har det ska han reagera lågaffektivt. Vi hade en konversation kring det och hur vår syn på människor skiljer sig åt. Jag tror att vi typ rensade luften. Jag framhöll även att jag har respekt för hans kompetens samt att han är den bästa jag träffat inom psykiatrin eftersom han är ärlig mot mig och eftersom han inte pratar med mig som om jag är dum i huvudet.
Vi kom även in på det här med de jävla blodproverna. Han vill verkligen att jag ska ta dem. Jag sa att jag inte ville. Han undrade varför, om jag var rädd för sticket. Jag skrattade. Han undrade om jag var rädd för vad han skulle hitta i dem, vilket jag är. Eller snarare att proverna ska visa fel och han måste agera. Alternativt att proverna är helt perfekta och jag inbillar mig att jag mår dåligt. Vi gjorde en deal. Jag ska ta proverna. Han ska inte kolla på dem utan mig och han ska förklara vad varje prov indikerar. Jag vill inte. Men ibland måste man kompromissa.
Samtalet igår var extremt jobbigt. Vi kom för första gången in på mitt räknande. Rafiki trodde, och har antagligen trott, att det gällde kalorier. Jag skrattade lite. Gulligt, tänkte jag. "Nej, jag räknar allt. Sekunder, stavelser, steg, hastigheter, you name it. Det är ytterligare en anledning till att jag inte litar på dig. Du ändrar din steglängd, vem gör sånt?" sa jag. Han såg frågande ut, så jag återgick till ämnet. "Härom dagen parkerade jag min bil på ´fel´plats. Det blev 183 steg till dörren istället för 171, jag fick panik. Så jag tror att det börjar gå lite överstyr". Han kollade på mig och sa "det här med att det blev 181 steg istället för 173 steg låter väldigt autistiskt", jag skruvade på mig och rättade honom, Det var 183 steg istället för 171. Han ändrade i sina anteckningar, jag andades ut. Han kollade på mig igen och sa att jag verkligen behövde berätta detta för psykologsnubben då ätstörningar vid autism behandlas HELT annorlunda mot ätstörningar vid personlighetsproblematik.
Han fortsatte prata om hur han funderat kring hur vi skulle angripa min problematik då vi lite står och stampar på samma ställe. Jag sa att jag också funderade och att vi behövde definiera problemet först. Vi behöver ha en samsyn på problemet, han höll med. Jag fortsatte: jag vet ju varför det här med maten började. Han bad mig berätta. Jag bad honom lyssna. Sen berättade jag. Om mönster. Om system. Om alla regler. Om rutorna och hur saker hamnade fel. Hur jag försökt fixa det på ett hälsosamt sätt. Hur inget funkat och hur det för mig blev logiskt att ta kontroll över det mest basala: maten. Hur planen var att bygga utifrån det. Han skrev så att pennan glödde. Han stoppade mig flera gånger för att "Linnea, det är jätteviktigt att jag får ner allt det här". När orden var slut tittade han på mig och sa att min symptombild verkligen skrek autism. Jag andades ut. Jag tror att hans röst var mjukare än vanligt, han kanske också var trött? Jag vet inte. Jag skrattade lite och försökte skämta om när jag försökte lära mig det här med retoriska frågor. Han antecknade. Jag blev obekväm. Han frågade om jag tänkt autism tidigare. Jag svarade ja, berättade några barndomsanekdoter. Om hur jag kodar känslor, uttryck, ansiktsmimik etc. Han svarade att han skulle prata med en specialist på högfungerande autism och att han skulle läsa på tills nästa gång. Jag svalde. Tackade för samtalet och gick.
När jag kom ut höll jag på att kollapsa. Jag var så överväldigad. Allting snurrade. Jag ringde en kompis och bara öste ur mig allt. Hon sa något i stil med att "vi ser ju inte annorlunda på dig för det här. Det är ju inget farligt med en diagnos". Jag blev stött. Jag kände mig inte stämplad eller oroad inför att få en eventuell diagnos. Jag kände mig sedd och lyssnad på. Jag var lättad. Och rädd. Främst för det där jävla psykiatrilotteriet. Diagnoser har kastats på mig från höger och vänster. Teorier har skapats och reviderats. Tänk om detta är samma sak igen. Jag vågar inte hoppas. Jag vill inte bli besviken...igen. Jag ska träffa Rafiki nästa måndag. Då lär jag veta om det är en teori som fått fäste eller inte. Jag ska bara stå ut. Lite till nu. Ett andetag i taget. Bara en vecka och två dagar. Bara 215 timmar och 11 minuter. Jag har jobb, vänner och prästen. Jag klarar detta. Bara 215 timmar och 11 minuter.
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar