En hälsning från dimmorna
Hej på dig lilla blogg,
Jag är kvar på sjukhuset, på gott och ont antar jag. Min ångest är skyhög och jag vill verkligen bara härifrån. Jag vill inte äta. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ens leva. Det finns ingen struktur och läkaren igår hade inga förslag på hur vi skulle komma vidare. Planen just nu är att "de ska hålla mig vid liv tills utredningen är klar". "Tack" tänkte jag. Man får ju ändå vara glad för att de inte vill ha ihjäl mig.
Det finns även någon plan om att vi ska "försöka stabilisera mitt ätande" och få mig till en nivå där jag kan jobba igen eftersom "jag ju verkar må bra av det". Läkarsamtalet kändes ärligt talat rätt meningslöst. Läkaren, som jag numera kallar Farbror Melker, ställde frågor som han redan hade svar på. Han fyllde till och med i luckor med relevant information. Så varför ens fråga?
Resten av dagen var mer eller mindre ett kaos. Jag upplevde ingen stöttning från personalen alls. Sen Hade jag besök av 4 personer. Jag hade haft ångest till den nivån att jag nästan tuppade av större delen av dagen och hade inte ätit alls. Att kalla mig trött vore en underdrift. Men jag uppfyllde mina sociala plikter.
På kvällen hade jag ett samtal som var relativt stöttande och jag fick i mig en drickyoghurt (84,96 kcal). Jag tog medicin innan jag åt och klarade av den måltiden relativt bra. Efter det ringde min chef. Tur att min ångest- och stressnivå inte redan var maxad. Resultatet av samtalet blev ytterligare press på att bli frisk snabbt.
Inatt har jag sovit riktigt dåligt och trots att klockan inte ens är nio har jag hunnit med att bryta ihop mer än rejält. Jag är snart uppe i halva min vid-behovs-dos. Dagen kommer att bli lång. Nu ska jag försöka njuta av lite lugn och effekt av medicinen. På återseende!
Jag är kvar på sjukhuset, på gott och ont antar jag. Min ångest är skyhög och jag vill verkligen bara härifrån. Jag vill inte äta. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ens leva. Det finns ingen struktur och läkaren igår hade inga förslag på hur vi skulle komma vidare. Planen just nu är att "de ska hålla mig vid liv tills utredningen är klar". "Tack" tänkte jag. Man får ju ändå vara glad för att de inte vill ha ihjäl mig.
Det finns även någon plan om att vi ska "försöka stabilisera mitt ätande" och få mig till en nivå där jag kan jobba igen eftersom "jag ju verkar må bra av det". Läkarsamtalet kändes ärligt talat rätt meningslöst. Läkaren, som jag numera kallar Farbror Melker, ställde frågor som han redan hade svar på. Han fyllde till och med i luckor med relevant information. Så varför ens fråga?
Resten av dagen var mer eller mindre ett kaos. Jag upplevde ingen stöttning från personalen alls. Sen Hade jag besök av 4 personer. Jag hade haft ångest till den nivån att jag nästan tuppade av större delen av dagen och hade inte ätit alls. Att kalla mig trött vore en underdrift. Men jag uppfyllde mina sociala plikter.
På kvällen hade jag ett samtal som var relativt stöttande och jag fick i mig en drickyoghurt (84,96 kcal). Jag tog medicin innan jag åt och klarade av den måltiden relativt bra. Efter det ringde min chef. Tur att min ångest- och stressnivå inte redan var maxad. Resultatet av samtalet blev ytterligare press på att bli frisk snabbt.
Inatt har jag sovit riktigt dåligt och trots att klockan inte ens är nio har jag hunnit med att bryta ihop mer än rejält. Jag är snart uppe i halva min vid-behovs-dos. Dagen kommer att bli lång. Nu ska jag försöka njuta av lite lugn och effekt av medicinen. På återseende!
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar