En kort resumé
Hej på dig lilla blogg!
Det här med att skriva något varje dag har gått lite sådär. Men Jag antar att det aldrig är för sent att börja osv. De senaste dagarna har varit ett helvete. Efter mitt senaste inlägg svimmade jag nästan av, fick krypa till toaletten, kräktes blod och svimmade av på golvet. Gjorde detta mig motiverad till att ändra min livsstil? Nope. Jag vet ärligt talat inte varför. En normal människa borde ändå tänka typ "wow, det här är dåligt. Jag borde nog vara mer rädd om mig själv", men inte jag.
I fredags var jag hos min läkare, Rafiki. Även denna gång höll jag på att svimma när jag skulle gå därifrån. Han verkade genuint orolig för mig och vill ta blodprov, men jag tänker "glömma" att göra detta. Egentligen ville han skicka upp mig till akuten för en somatisk koll, men jag skulle iväg och skriva på papper för ytterligare ett jobb. Han sa "är det verkligen så klokt, du kommer ju kollapsa någonstans". Jag kunde inte se ordentligt när jag svarade honom, så jag vet inte hur han reagerade på mig "jaja, det händer hela tiden. Så det är inget nytt". Tydligen är det superviktigt att jag slutar kräkas. Rafiki godkände självsvält, laxermedel och i princip allt annat ätstört så länge jag inte kräks. Hittills har det gått åt helvete.
Jag har gått in i någon form av extremt effektivt läge. Jag måste använda varje sekund till något vettigt annars förtjänar jag inte att få vara vid liv. Jag räknar ALLT. Hela tiden. Jag orkar verkligen inte. Allting gör ont och jag har ingen energi. I fredags fick jag återigen höra mina alternativ: antingen dör jag en plågsam död eller så räddar de mig via tvångsvård. Man tror inte riktigt att jag blir frisk. Eller Rafiki säger att "det finns så mycket friskt i mig", men ätstörningsenheten tror inte på mig. Det här med att de inte tror på mig har krossat mig rätt så rejält. Det känns menlöst att gå dit och jag vet att den här reaktionen är exakt den de förväntar sig att jag ska få. Med andra ord är jag det de säger...
Under min tid som patient inom psykatrin har man spelat bingo. Ibland har jag varit "frisk, men haft otur". Ibland har jag haft tunga diagnoser. Allt från personlighetssyndrom till autism. Jag är så trött på det som jag kallar "psykiatri-lotteriet". Särskillt med tanke på att de som ställt alla dessa diagnoser sällan lyssnat på det jag säger. Idag ska jag ÄNTLIGEN få en utredning. Jag vet inte hur lång tid det tar eller så, vi kanske blir klara idag och jag får svar direkt eller så får jag vänta ett tag. Det känns skönt att få reda på vad som är fel på mig. Då kan jag angripa det logiskt och göra upp en plan för hur jag ska ta mig vidare eller bestämma mig för att bara ta mitt liv.
Planen var att idag påbörja ABC-dieten, men jag har redan ätit choklad och är mer än säker på att dagen kommer att sluta med en hetsätning. Så jag får helt enkelt börja imorgon. Jag hoppas att ABC kan hjälpa mig att få tillbaka lite struktur på mitt ätande och hjälpa mig att sluta kräkas. Dessutom ska man gå ner väldigt mycket av den och det vore SÅ skönt att fixa det här som alla hetsätningar har förstört. Vi får helt enkelt se vad dagen har att erbjuda. På återseende!
Det här med att skriva något varje dag har gått lite sådär. Men Jag antar att det aldrig är för sent att börja osv. De senaste dagarna har varit ett helvete. Efter mitt senaste inlägg svimmade jag nästan av, fick krypa till toaletten, kräktes blod och svimmade av på golvet. Gjorde detta mig motiverad till att ändra min livsstil? Nope. Jag vet ärligt talat inte varför. En normal människa borde ändå tänka typ "wow, det här är dåligt. Jag borde nog vara mer rädd om mig själv", men inte jag.
I fredags var jag hos min läkare, Rafiki. Även denna gång höll jag på att svimma när jag skulle gå därifrån. Han verkade genuint orolig för mig och vill ta blodprov, men jag tänker "glömma" att göra detta. Egentligen ville han skicka upp mig till akuten för en somatisk koll, men jag skulle iväg och skriva på papper för ytterligare ett jobb. Han sa "är det verkligen så klokt, du kommer ju kollapsa någonstans". Jag kunde inte se ordentligt när jag svarade honom, så jag vet inte hur han reagerade på mig "jaja, det händer hela tiden. Så det är inget nytt". Tydligen är det superviktigt att jag slutar kräkas. Rafiki godkände självsvält, laxermedel och i princip allt annat ätstört så länge jag inte kräks. Hittills har det gått åt helvete.
Jag har gått in i någon form av extremt effektivt läge. Jag måste använda varje sekund till något vettigt annars förtjänar jag inte att få vara vid liv. Jag räknar ALLT. Hela tiden. Jag orkar verkligen inte. Allting gör ont och jag har ingen energi. I fredags fick jag återigen höra mina alternativ: antingen dör jag en plågsam död eller så räddar de mig via tvångsvård. Man tror inte riktigt att jag blir frisk. Eller Rafiki säger att "det finns så mycket friskt i mig", men ätstörningsenheten tror inte på mig. Det här med att de inte tror på mig har krossat mig rätt så rejält. Det känns menlöst att gå dit och jag vet att den här reaktionen är exakt den de förväntar sig att jag ska få. Med andra ord är jag det de säger...
Under min tid som patient inom psykatrin har man spelat bingo. Ibland har jag varit "frisk, men haft otur". Ibland har jag haft tunga diagnoser. Allt från personlighetssyndrom till autism. Jag är så trött på det som jag kallar "psykiatri-lotteriet". Särskillt med tanke på att de som ställt alla dessa diagnoser sällan lyssnat på det jag säger. Idag ska jag ÄNTLIGEN få en utredning. Jag vet inte hur lång tid det tar eller så, vi kanske blir klara idag och jag får svar direkt eller så får jag vänta ett tag. Det känns skönt att få reda på vad som är fel på mig. Då kan jag angripa det logiskt och göra upp en plan för hur jag ska ta mig vidare eller bestämma mig för att bara ta mitt liv.
Planen var att idag påbörja ABC-dieten, men jag har redan ätit choklad och är mer än säker på att dagen kommer att sluta med en hetsätning. Så jag får helt enkelt börja imorgon. Jag hoppas att ABC kan hjälpa mig att få tillbaka lite struktur på mitt ätande och hjälpa mig att sluta kräkas. Dessutom ska man gå ner väldigt mycket av den och det vore SÅ skönt att fixa det här som alla hetsätningar har förstört. Vi får helt enkelt se vad dagen har att erbjuda. På återseende!
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar