Har du saknat mig?
Hej på dig lilla blogg,
Nu var det ett tag sedan vi hördes. Jag åkte hem från sjukhuset i fredags. Jag blev så arg på att det saknades struktur och på att personalen inte hade koll på hur de skulle stötta mig i min problematik. Jag hade ett möte med mitt vårdlag som helt plötsligt sa att min ätstörning inte skulle vara i fokus under vårdtiden. Då gick jag. Jag var tvungen att prata med Farbror Melker först. Han sa verkligen inget vettigt alls. Han menade på att jag skulle ha mindre struktur på mitt liv. Absolut sa jag, sen log jag och tackade för mig. När jag kom hem la jag mig i sängen och låtsades att jag var död. Under lördagen åkte jag till min bror och var hos Daniel en sväng. Söndagen bestod mest av att jag ville ta mitt liv. Till slut tog jag mig i kragen och duschade, sedan åkte D och jag iväg på en av våra ångestrundor. När jag kom hem igen räknade jag ner timmarna till måndagens samtal med Rafiki.
Måndagen var den första dagen på länge som innehöll lite hopp. Mormor var med mig hos Rafiki. Rafiki blev lite ställd. Han kollade på mormor och sen kollade han på mig och sa "du har en dam med dig". Jag svarade "nej, det är en mormor" och på vis befästes den skumma stämningen. Alla fann sig ganska snabbt och Rafiki fick fylla i en del luckor gällande mamma och min barndom. Det var också skönt att mormor var där och kunde stötta upp i mitt hjälpsökande. Rafiki såg dock att det är illa nu, men ingen tror att en inläggning är bra för mig. Däremot är jag sjukskriven veckan ut, till och börja med. Jag ska träffa Rafiki på fredag igen och då ska vi stämma av igen. Tills dess ska jag försöka komma igång med ätandet och försöka få lite rutin på mitt liv. Det går sådär hittills.
Idag har jag fått i mig frukost, lunch och... annat. Det blev lite yoghurt med flingor, ris- och majskakor nu i eftermiddag/kväll. Jag har inte räknat exakt, men jag tror att jag ligger någonstans runt 800 kcal, vilker är det Rafiki och jag visserligen kommit överens om. Min ångest är just nu på max. Jag har inte kräkts idag eller tagit något laxermedel. Just nu vill jag magpumpa mig själv och göra hela dagen ogjord. Det är inte en rimlig tanke. Det är inte heller en funktionell tanke. Jag vägde mig ikväll, eller rättare sagt: jag väger mig hela tiden. Det är inte smart. Just nu ligger jag TVÅ HELA KILO plus från morgonens vikt. Jag vet att det är vatten och en del av maten jag ätit idag, men jag bara önskar att jag var tom. Alla är stolta och glada över att jag ätit och över att jag inte kräkts. Alla utom jag. Varför ska det här med maten ständigt vara en kamp? Kan det inte bara få vara över? Kan jag inte bara få krypa in i en bubbla där ingen bryr sig om mitt näringsintag? Där min kropp bara är just en kropp och inte hela tiden studeras och värderas. Kan jag bara få finnas? Utan ångest, utan krav och utan allt detta lidande? Bara för en dag, snälla?
Nu var det ett tag sedan vi hördes. Jag åkte hem från sjukhuset i fredags. Jag blev så arg på att det saknades struktur och på att personalen inte hade koll på hur de skulle stötta mig i min problematik. Jag hade ett möte med mitt vårdlag som helt plötsligt sa att min ätstörning inte skulle vara i fokus under vårdtiden. Då gick jag. Jag var tvungen att prata med Farbror Melker först. Han sa verkligen inget vettigt alls. Han menade på att jag skulle ha mindre struktur på mitt liv. Absolut sa jag, sen log jag och tackade för mig. När jag kom hem la jag mig i sängen och låtsades att jag var död. Under lördagen åkte jag till min bror och var hos Daniel en sväng. Söndagen bestod mest av att jag ville ta mitt liv. Till slut tog jag mig i kragen och duschade, sedan åkte D och jag iväg på en av våra ångestrundor. När jag kom hem igen räknade jag ner timmarna till måndagens samtal med Rafiki.
Måndagen var den första dagen på länge som innehöll lite hopp. Mormor var med mig hos Rafiki. Rafiki blev lite ställd. Han kollade på mormor och sen kollade han på mig och sa "du har en dam med dig". Jag svarade "nej, det är en mormor" och på vis befästes den skumma stämningen. Alla fann sig ganska snabbt och Rafiki fick fylla i en del luckor gällande mamma och min barndom. Det var också skönt att mormor var där och kunde stötta upp i mitt hjälpsökande. Rafiki såg dock att det är illa nu, men ingen tror att en inläggning är bra för mig. Däremot är jag sjukskriven veckan ut, till och börja med. Jag ska träffa Rafiki på fredag igen och då ska vi stämma av igen. Tills dess ska jag försöka komma igång med ätandet och försöka få lite rutin på mitt liv. Det går sådär hittills.
Idag har jag fått i mig frukost, lunch och... annat. Det blev lite yoghurt med flingor, ris- och majskakor nu i eftermiddag/kväll. Jag har inte räknat exakt, men jag tror att jag ligger någonstans runt 800 kcal, vilker är det Rafiki och jag visserligen kommit överens om. Min ångest är just nu på max. Jag har inte kräkts idag eller tagit något laxermedel. Just nu vill jag magpumpa mig själv och göra hela dagen ogjord. Det är inte en rimlig tanke. Det är inte heller en funktionell tanke. Jag vägde mig ikväll, eller rättare sagt: jag väger mig hela tiden. Det är inte smart. Just nu ligger jag TVÅ HELA KILO plus från morgonens vikt. Jag vet att det är vatten och en del av maten jag ätit idag, men jag bara önskar att jag var tom. Alla är stolta och glada över att jag ätit och över att jag inte kräkts. Alla utom jag. Varför ska det här med maten ständigt vara en kamp? Kan det inte bara få vara över? Kan jag inte bara få krypa in i en bubbla där ingen bryr sig om mitt näringsintag? Där min kropp bara är just en kropp och inte hela tiden studeras och värderas. Kan jag bara få finnas? Utan ångest, utan krav och utan allt detta lidande? Bara för en dag, snälla?
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar