Högt och lågt
Hej på dig lilla blogg,
Den här veckan har varit...omvälvande. Det har hänt mycket och jag har lärt mig en hel del om mig själv. Jag har besökt psykakuten en gång. Då ville jag stycka mig själv igen, du vet sådär som man brukar vilja... Jag träffade en bra läkare som verkade lyssna. Jag läste journalanteckningen sen och kände mig lite besviken. Men det viktiga är att jag överlevde och att ångesten till slut blev någorlunda hanterbar.
Den här veckan har främst bestått av misslyckanden. Antingen har jag ätit som jag borde och känt mig misslyckad och tagit extrema mängder laxermedel eller så har inte ätit alls. Jag var kräkfri i tre dagar. Jag har försökt få struktur på mina dagar och tänkt att jag skulle ha städat, men icke sa nicke. Jag har åtminstone lämnat lägenheten varje dag.
Igår var jag hos Rafiki. Han tyckte att det var ett bra samtal, jag höll inte med. Jag var ofokuserad och vi fokuserade inte samtalet på något. Jag fick med mig lite frågor som eventuellt kan leda till förändringar i mitt liv. Däremot kändes det inte alls som om jag fick någon hjälp i mitt kaos. Nu ska vi tydligen fokusera på det friska i mitt liv. Jag tror att det var det som gjorde att allt kändes så kontstigt. I ett halvår har han suttit där och letat fel, berättat för mig vad jag känner och hur jag borde funka. Nu ska man helt plötsligt lyssna på mig och framhäva allt som är friskt med mig eftersom "jag har ju så många friska sidor". Det faktum att jag efterlyst ett salutogent perspektiv sen dag ett ska vi bara bortse ifrån.
En annan rolig sak. Rafiki tror att "vi hittat rätt i diagnosträsket", vilket också hjälper honom i valet av förhållningssätt och behandlingsmetoder. Tydligen är ett salutogent förhållningssätt med cirka tre träffar i veckan det som ger bäst resultat. Verkligen kul att jag hela tiden sagt att det där är EXAKT det jag behöver. På riktigt hela tiden. Men sådan har de ju inte tid och resurser till, förstår jag väl? Nu ska vi försöka att fixa det dock, eller pussla på något sätt. Jag kommer ju ha prästen, ätstörningsenheten och Rafiki en period snart. Vi får väl se hur det slutar. Jag känner mig ändå lite hoppfull.
Den här veckan har varit...omvälvande. Det har hänt mycket och jag har lärt mig en hel del om mig själv. Jag har besökt psykakuten en gång. Då ville jag stycka mig själv igen, du vet sådär som man brukar vilja... Jag träffade en bra läkare som verkade lyssna. Jag läste journalanteckningen sen och kände mig lite besviken. Men det viktiga är att jag överlevde och att ångesten till slut blev någorlunda hanterbar.
Den här veckan har främst bestått av misslyckanden. Antingen har jag ätit som jag borde och känt mig misslyckad och tagit extrema mängder laxermedel eller så har inte ätit alls. Jag var kräkfri i tre dagar. Jag har försökt få struktur på mina dagar och tänkt att jag skulle ha städat, men icke sa nicke. Jag har åtminstone lämnat lägenheten varje dag.
Igår var jag hos Rafiki. Han tyckte att det var ett bra samtal, jag höll inte med. Jag var ofokuserad och vi fokuserade inte samtalet på något. Jag fick med mig lite frågor som eventuellt kan leda till förändringar i mitt liv. Däremot kändes det inte alls som om jag fick någon hjälp i mitt kaos. Nu ska vi tydligen fokusera på det friska i mitt liv. Jag tror att det var det som gjorde att allt kändes så kontstigt. I ett halvår har han suttit där och letat fel, berättat för mig vad jag känner och hur jag borde funka. Nu ska man helt plötsligt lyssna på mig och framhäva allt som är friskt med mig eftersom "jag har ju så många friska sidor". Det faktum att jag efterlyst ett salutogent perspektiv sen dag ett ska vi bara bortse ifrån.
En annan rolig sak. Rafiki tror att "vi hittat rätt i diagnosträsket", vilket också hjälper honom i valet av förhållningssätt och behandlingsmetoder. Tydligen är ett salutogent förhållningssätt med cirka tre träffar i veckan det som ger bäst resultat. Verkligen kul att jag hela tiden sagt att det där är EXAKT det jag behöver. På riktigt hela tiden. Men sådan har de ju inte tid och resurser till, förstår jag väl? Nu ska vi försöka att fixa det dock, eller pussla på något sätt. Jag kommer ju ha prästen, ätstörningsenheten och Rafiki en period snart. Vi får väl se hur det slutar. Jag känner mig ändå lite hoppfull.
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar