Du hör det inte, du ser det inte...

Hej på dig lilla blogg,

Igår var jag på psykakuten. Jag fick sömntabletter. "Om de inte funkar måste du komma tillbaka imorgon" sa läkaren som vi kallar Fröken Eko. Min naivitet tyckte att det lät bra. Att bedöma om sömntabletter funkar verkar ju inte så jävla svårt. HA! Det är det. Tydligen. Medicien däckade mig, eller nej. Den däckade min kropp. Min hjärna, mitt medvetande eller, om vi ska vara filosofiska, min själ skrek. Hela tiden. Kroppen ville vila, resten av mig kämpade som fan för att inte förlora greppet om verkligheten. Jag slumrade till, vaknade med ett ryck, gick en runda i lägenheten, insåg att verklighetens konturer skiftade form och var precis lika läskiga som mitt inre. Jag gav upp. La mig ner igen. Slumrade till och upprepade processen. Hela mitt väsen är i otakt och inte ens "lite starkare sömnmediciner som borde få mig att vila" funkar. Fröken Eko sa att jag slösade bort min intelligens och min kapacitet, att jag var en patient med en ovanligt komplex symptombild. Tack, tänkte jag. Jag vet att jag är defekt. Det är därför jag vill dö. Det är därför jag inte orkar mer. Du får se en liten bråkdel av allt som inte stämmer, jag lever med det 24/7. Det klart som fan att jag bara vill bort. Jag vill inte vara en besvikelse längre.

Rafiki säger att jag inte är så depressiv längre. Min autism är bara mer framträdande än vanligt. Jag vet inte om jag tror på det. Det verkar inte rimligt. Varför blir självmordstankarna bara värre? Varför är ångesten mer konstant? Varför kan jag inte slappna av längre? Varför tar jag ens antidepressiv medicin som smakar gräs om jag inte är deprimerad?

Du hör det inte
Du ser det inte
Men jag skriker
Du hör det inte
Du ser det inte
Men det pågår ett krig
Du hör det inte
Du ser det inte
Men bakom denna fasad är jag så liten
Du hör det inte
Du ser det inte
Men jag gråter
Du hör det inte 
Du ser det inte
För jag döljer det med ett leende

Dessa ord skrev jag när jag var yngre. Jag trodde att jag hade växt upp. Att jag hade lärt mig. Att det borde vara annorlunda nu. Men det är det inte. Det är värre. Jag vill hoppas. Jag vill tro. Jag vill vara normal. Rätt. Bra. Allt det där som alla tror om mig, men jag orkar inte. Jag kan ju för helvete inte ens sova. Jag är enbart ett slöseri med intelligens, kapacitet och luft. Låt mig bara ge upp nu.

//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer