The choir sings forever rest in peace

Hej på dig lilla blogg,

"Jag har ju resurser, men inga reserver" sa jag till Rafiki idag när jag gick fram och tillbaka i samtalsrummet. Han nickade och bad mig sitta ner igen. "Du behöver vila" sa han. "No shit" tänkte jag, men frågade istället hur fan man gör. Eller jag skrek det nog. Han bad mig blunda, jag bad honom vara tyst. Det var första gången jag skrek på honom. Han förstod inte. Han har inte levt ett liv i flykt. Han har inte varit otrygg i nästan varje sekund av sitt liv. Han frågade vad jag var rädd för, jag svalde, stammade, svalde igen och sa sedan att jag var rädd för honom. Att jag inte litar på honom. Jag förklarade att jag inte slappnar av. Att jag är kroniskt otrygg. Jag vet att det är irrationellt. Jag borde vara trygg nu. Jag borde inte vara rädd längre, men det är jag. Han antecknade inte. Han nickade och bara tog in. Han verkade lyssna, var närvarande i samtalet. Jag verkligen spydde ur mig alla känslor, han satt där och bara lyssnade. Vi kom ingenstans. Jag är sjukskriven. Igen. Jag ska vila. Jag ska äta. Jag ska må bra igen. "Var det bara det?" tänkte jag, log och gick.

Efter samtalet var jag helt slut. Jag höll på att svimma eller kanske somna? Världen var lite av en dimma. Jag lyckades komma ner i varv, kanske för att kroppen skrek? Kanske för att jag är en duktig patient? Sen kom min granne hem och startade hög musik. Jag ville fly igen. Jag orkar inte med dem. Röster, steg och musik så att väggarna skakar. Låt mig vara. Jag vill vara i min bubbla. Jag vill sova bort resten av livet. Paniken har mig i ett fast grepp. Jag startade min musik och försöker just nu överrösta mina grannars existens och mina egna tankar. Det går sådär.

Jag ska träffa Rafiki på tisdag igen. Det är inte så länge tills dess. Jag har mål tills dess. Jag gör förändringar. Jag kämpar på. Jag identifierar negativa mönster och struktur. Jag försöker göra annorlunda. Jag får ha ångest. Det får vara svårt. Ett steg i taget. Sakta men säkert. Jag ska vinna det här. Jag ska bara vila lite först.

//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer