Vem sa att ångest inte var produktivt?
Hej på dig lilla blogg,
Jag är i upplösningstillstånd. Konstant. Det är så extremt påfrestande och förvirrande. ALLT triggar min ångest. Verkligen allt. Igår bröt jag ihop på Maxi. Inget vanligt jaggråterutantårarochtarmigsamman-bryt utan ett riktigt bryt. Jag skakade, kunde knappt betala och kunde inte ta mig hem. Jag ringde psyk och blev hänvisad till PAKA. När jag var hemma och skulle packa med mig virkningen osv ringde Rafiki, då skulle jag tydligen inte till PAKA längre. Jag skulle hantera min ångest, samtidigt som jag skulle acceptera den. Jag skulle också göra saker samtidigt som jag inte skulle göra dem.
Min förvirring och mitt kaos blev knappast bättre av samtalet med Rafiki, men jag och Daniel åkte iväg. Till slut var jag på en OK nivå i känsla, då ringde en annan kompis som också var i upplösningstillstånd. Affektsmitta är en grej, så jag trillade rakt ner i ångesthålet igen. Daniel och jag var på Ikea och mitt stämningsläge varierade från extrem ångest till fnittrande i snurrfåtöljer. På vägen hem dog jag lite. När jag kom hem gick jag in i ett hypereffektivt läge. Jag vågar inte sitta ner. Jag vågar inte slappna av. Då attackerar ångesten mig.
Igår kväll färgade jag håret, byggde ihop möbler, möblerade om och läste en halv bok. Jag lyckades få ihop några timmars sömn. Vid 5 imorse gick jag iväg för att hämta min bil. Sen körde jag ut till havet och upplevde några minuters lugn. När jag kom hem fortsatte jag irra runt. Duscha, sminka, diska, plocka undan. Allt för att skjuta upp frukosten. Till slut åt jag. Sen fortsatte jag. Läsa, sjunga, fixa och dona. Helt plötsligt började jag med ett nytt projekt. Jag kallar det Känslokartläggningen. Vad är nu detta, tänker säkert du. Jo. Just nu vet jag inte vad jag känner. Allt är kaos. Så min tanke är att konkretisera det abstrakta fenomen som är känslor. När jag var yngre använde man sig av känslokort, det var bra. I hallen har jag en skåpsdörr där jag har börjat sätta upp lappar med känslor samt vilka känslor som är besläktade med "huvudkänslan". Jag tänker att när det är som kaosigast kan jag gå dit och kolla på lapparna. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig att reda i kaoset.
Huvudprojektet idag är dock att överleva. Daniel ska hämta mitt självmordskit sen. Jag klarar inte av att ha det hemma längre. Jag kapitulerar. Hjälp mig. Håll om mig. Lös problemet. Någon? Jag ger upp nu.
Jag är i upplösningstillstånd. Konstant. Det är så extremt påfrestande och förvirrande. ALLT triggar min ångest. Verkligen allt. Igår bröt jag ihop på Maxi. Inget vanligt jaggråterutantårarochtarmigsamman-bryt utan ett riktigt bryt. Jag skakade, kunde knappt betala och kunde inte ta mig hem. Jag ringde psyk och blev hänvisad till PAKA. När jag var hemma och skulle packa med mig virkningen osv ringde Rafiki, då skulle jag tydligen inte till PAKA längre. Jag skulle hantera min ångest, samtidigt som jag skulle acceptera den. Jag skulle också göra saker samtidigt som jag inte skulle göra dem.
Min förvirring och mitt kaos blev knappast bättre av samtalet med Rafiki, men jag och Daniel åkte iväg. Till slut var jag på en OK nivå i känsla, då ringde en annan kompis som också var i upplösningstillstånd. Affektsmitta är en grej, så jag trillade rakt ner i ångesthålet igen. Daniel och jag var på Ikea och mitt stämningsläge varierade från extrem ångest till fnittrande i snurrfåtöljer. På vägen hem dog jag lite. När jag kom hem gick jag in i ett hypereffektivt läge. Jag vågar inte sitta ner. Jag vågar inte slappna av. Då attackerar ångesten mig.
Igår kväll färgade jag håret, byggde ihop möbler, möblerade om och läste en halv bok. Jag lyckades få ihop några timmars sömn. Vid 5 imorse gick jag iväg för att hämta min bil. Sen körde jag ut till havet och upplevde några minuters lugn. När jag kom hem fortsatte jag irra runt. Duscha, sminka, diska, plocka undan. Allt för att skjuta upp frukosten. Till slut åt jag. Sen fortsatte jag. Läsa, sjunga, fixa och dona. Helt plötsligt började jag med ett nytt projekt. Jag kallar det Känslokartläggningen. Vad är nu detta, tänker säkert du. Jo. Just nu vet jag inte vad jag känner. Allt är kaos. Så min tanke är att konkretisera det abstrakta fenomen som är känslor. När jag var yngre använde man sig av känslokort, det var bra. I hallen har jag en skåpsdörr där jag har börjat sätta upp lappar med känslor samt vilka känslor som är besläktade med "huvudkänslan". Jag tänker att när det är som kaosigast kan jag gå dit och kolla på lapparna. Förhoppningsvis kan de hjälpa mig att reda i kaoset.
Huvudprojektet idag är dock att överleva. Daniel ska hämta mitt självmordskit sen. Jag klarar inte av att ha det hemma längre. Jag kapitulerar. Hjälp mig. Håll om mig. Lös problemet. Någon? Jag ger upp nu.
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar