I've been treated so wrong, I've been treated so long

Hej på dig lilla blogg,

Nu var det ett tag sedan igen. Vad har jag gjort sen sist? Försökt ta livet av mig...igen. Finns det någon som är så dålig på att dö som jag är? Alltså på riktigt, jag blir så trött. Jag hade räknat rätt på tabletterna och jag hade räknat rätt med tid. Sen kom Kim, han ringde ambulans osv. Jag kom in till sjukhuset, ett vårdintyg skrevs och jag flyttades till intensiven. Läkarna där undrade om jag hade tagit så mycket som jag uppgett. Jag tänkte bara "varför skulle jag ljuga?", men jag höll med dem. Jag borde mått sämre än vad jag gjorde. I och med att allt var bra ville jag åka hem, men jag blev nertvingad till psyk och inlagd där. Autismtanten tittade förbi, Rafiki också. Han var glad över att jag hade skippat paracetamol den här gången. Jag sa att någon måste lura mig med hjärtmedicinen, för jag borde dött. Vi skrattade. Sen gick han.

Planen var att jag skulle stanna på psyk och få ADHD-medicin, det var en bra plan. Den här gången skulle det vara annorlunda. Den här gången hade jag ju en officiell diagnos. Den här gången skulle avdelningspersonalen visa respekt och hänsyn. HA! Man kan ju få drömma. Framförhållning är inte personalens starka sida. Inte empati eller respekt heller. Till råga på allt så var överläkaren från förra året tillbaka. Jag bara skrek. Jag kollade inte på henne. Hon "hade försökt läsa min journal, men inte förstått". Jag ville hem. Hon ville veta hur det var med mina självmordstankar och självmordsplaner. Jag sa att det var bra med dem, jag har tabletter så det räcker. Hon bad mig utveckla, jag avböjde erbjuandet och frågade om jag fick gå. När jag skulle gå var Autsismtanten där. Hon ville byta några ord med mig. Hon påpekade att min impulsivitet märks på att jag tänker snabbt och att jag har många idéer. Hon sa även att jag skulle tänka igenom saker tre gånger extra innan jag gör dem. Det räddade mitt liv. Istället för att åka hem och ta en ny intox gick jag till Kim.

De senaste dagarna har varit ett helvete. Allting snurrar och allting är för mycket. Jag lever än så länge. Jag ska träffa en läkare och diskutera ADHD-medicin på torsdag. Det stressar mig. Allting stressar mig. Jag försöker ta fem minuter i taget. Det går sådär, men jag lever fortfarande så något måste jag ju göra rätt. Vi hörs snart igen.

//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer