Rubriker är ändå överskattade
Hej på dig lilla blogg,
Det var ett tag sedan. Förlåt att jag inte skrivit. Jag har hunnit med en hel del. LPT, rymningar, ett till sjävlmordsförsök och några inläggningar. Jag har hunnit göra vanliga saker med: träffat vänner, gömt mig för Corona, roadtrippat, blivit monogam samt träffat Kims familj. Jag orkar knappt tänka på allt som hänt de senaste veckorna. Jag har tänkt att skriva. Så många gånger, men orden är liksom borta. Antingen går min hjärna på högvarv eller inte alls.
Idag ska jag till Rafiki och tandläkaren. Först ska jag lämna min absolut bästa vän, Honeypie, vid tåget. Hon har varit här ett par dagar. Vi har haft det trevligt och det har nog varit en välbehövlig paus från allt för oss båda. Vi har hunnit färga mitt hår, kolla netflix, hälsat på min bror och så har hon fått inspektera Kim. Honeypie är utbildad nagelskulptris, så hon har fixat mina naglar. Jag har aldrig haft långa naglar eller brytt mig om det, men jag tänker att det kommer försvåra självskador och göra det svårt att kräkas. Jag har ingen aning om den här strategin kommer funka, men det är värt ett försök.
Jag har även fortsatt med min semi-recoverygrej. Jag har hittat en massa safe foods och börjat äta mer regelbundet. Jag kräks mer sällan, men tar fortfarande enorma mängder laxermedel. Trots ökat matintag har jag gått ner i vikt. Svimningskänslan och det har inte blivit direkt bättre heller, men jag har orkat gå mer och vara mer aktiv än tidigare. Det är rätt skönt. Jag har saknat mina promenader. På sikt tänker jag att jag kan minska matintaget och orka med promenaderna. Förhoppningsvis kan jag gå ner 10-15 kg till sommaren.
På diagnosfronten har det också hänt en del. Misstanken om autism har stärkts. Man har även slängt in ADHD i mixen. Jag har fått tid till den bästa neuropsykiatriken i Blekinge på tisdag och torsdag, då mitt tillstånd i dagsläget är "livshotande". Rafikis ord, inte mina. Jag är så nervös och helt slut. Jag tror att jag har mycket ångest inför utredningen, men innan slutet på nästa vecka bör jag ha en diagnos. Rafiki hoppas på en ADHD-diagnos så att vi kan få testa medicin för det. Det skulle tydligen göra mig lugnare och hjälpa mig med att fokusera mina tankar. Man går även ner i vikt av medicinen. Så både Rafiki och jag är positivt inställda till eventuell medicinering. Visserligen av olika anledningar, men vi är överens.
Det finns egentligen så mycket mer att säga. Jag är så arg och förvirrad. Problemet är att jag inte riktigt hittar ord för det. Dessutom dör min dator närsom. På återseende.
Det var ett tag sedan. Förlåt att jag inte skrivit. Jag har hunnit med en hel del. LPT, rymningar, ett till sjävlmordsförsök och några inläggningar. Jag har hunnit göra vanliga saker med: träffat vänner, gömt mig för Corona, roadtrippat, blivit monogam samt träffat Kims familj. Jag orkar knappt tänka på allt som hänt de senaste veckorna. Jag har tänkt att skriva. Så många gånger, men orden är liksom borta. Antingen går min hjärna på högvarv eller inte alls.
Idag ska jag till Rafiki och tandläkaren. Först ska jag lämna min absolut bästa vän, Honeypie, vid tåget. Hon har varit här ett par dagar. Vi har haft det trevligt och det har nog varit en välbehövlig paus från allt för oss båda. Vi har hunnit färga mitt hår, kolla netflix, hälsat på min bror och så har hon fått inspektera Kim. Honeypie är utbildad nagelskulptris, så hon har fixat mina naglar. Jag har aldrig haft långa naglar eller brytt mig om det, men jag tänker att det kommer försvåra självskador och göra det svårt att kräkas. Jag har ingen aning om den här strategin kommer funka, men det är värt ett försök.
Jag har även fortsatt med min semi-recoverygrej. Jag har hittat en massa safe foods och börjat äta mer regelbundet. Jag kräks mer sällan, men tar fortfarande enorma mängder laxermedel. Trots ökat matintag har jag gått ner i vikt. Svimningskänslan och det har inte blivit direkt bättre heller, men jag har orkat gå mer och vara mer aktiv än tidigare. Det är rätt skönt. Jag har saknat mina promenader. På sikt tänker jag att jag kan minska matintaget och orka med promenaderna. Förhoppningsvis kan jag gå ner 10-15 kg till sommaren.
På diagnosfronten har det också hänt en del. Misstanken om autism har stärkts. Man har även slängt in ADHD i mixen. Jag har fått tid till den bästa neuropsykiatriken i Blekinge på tisdag och torsdag, då mitt tillstånd i dagsläget är "livshotande". Rafikis ord, inte mina. Jag är så nervös och helt slut. Jag tror att jag har mycket ångest inför utredningen, men innan slutet på nästa vecka bör jag ha en diagnos. Rafiki hoppas på en ADHD-diagnos så att vi kan få testa medicin för det. Det skulle tydligen göra mig lugnare och hjälpa mig med att fokusera mina tankar. Man går även ner i vikt av medicinen. Så både Rafiki och jag är positivt inställda till eventuell medicinering. Visserligen av olika anledningar, men vi är överens.
Det finns egentligen så mycket mer att säga. Jag är så arg och förvirrad. Problemet är att jag inte riktigt hittar ord för det. Dessutom dör min dator närsom. På återseende.
//Nea
Kommentarer
Skicka en kommentar