Can I offer you a little salt for that wound?

Hej på dig lilla blogg,

Jag är fortfarande kvar på avdelningen. Jag undrar varför egentligen. Ingen lyssnar på mig. De kallar det för suicidprevention, men att sätta en autistisk människa, som dessutom har ADHD, ensam i ett rum med sina tankar är allt annat än preventivt. De säger att "jag ska säga till om det är något". Jag säger "till", jag förklarar, jag gråter och försöker för allt jag är värd be om hjälp, men det är helt menlöst. I bästa fall får jag en tablett, i värsta fall får jag ett "mm". 

Det finns inte en plan. Det finns säkert 20 olika planer. Jag är så förvirrad och jag vill bara härifrån. Just nu sitter jag och inväntar läkare samt en arg Kim. Autismtanten och min behandlande läkare vill att jag ska vara här tills ADHD-medicinen är inställd. Kim vill att jag ska vara här tills läget är stabilt. Avdelningspersonalen vet nog inte riktigt vad de vill. Vi har sagt att de ska informera mig om saker i god tid och att enbart en person ska kolla till mig så att det behöver en massa spring här. Följs detta? Såklart inte. Det är visserligen mycket bättre än vid tidigare vårdtillfällen, men det är långt ifrån bra. Idag hade de till exempel glömt säga till mig att jag fick det läkarsamtal jag bett om. Så från ingenstans kom det en från mitt vårdlag och sa att jag skulle ha läkarsamtal. Jag var inte förberedd alls och hade inte direkt något stöd från vårdlaget heller. Dessutom har de gjort undantag från restriktionerna för mig, det tänker de inte fortsätta med. Jag försökte förklara att det tusen gånger bättre att bara säga nej och följa reglerna från början när det gäller mig. De lyssnade inte. 

Autismtanten och jag pratade om att det var viktigt att personalen förstod att min mimik är väldigt olik neurotypisk mimik. Jag kan se lugn ut, men dö på insidan. När jag väl gråter eller skriker är jag så orimligt högt i känsla att alla insatser i världen är menlösa. Svaret jag fick var "du verkade ju nöjd igår". Jag påpekade gång på gång att jag speglar/spelar med för att jag inte orkar bli missförstådd längre. Det gick inte in det heller. Till slut sa jag lite syrligt att jag är extremt bra på att spela normal och göra det folk förväntar sig av mig. Det är därför min autism missades under så lång tid. Det var heller inte uppskattat. 

Efter läkarsamtalet upptäckte jag att jag var dubbelbokad imorgon. Så jag kan inte träffa autismtanten som planerat, min mens bestämde sig för att dyka upp från ingenstans (jag har inte haft mens på flera år), jag behöver avboka mötet med min präst och ungefär tusen andra förändringar. Har personal varit hjälpsam? Snarare motsatsen. Så nu sitter/ligger jag i en hög på golvet och varvar gråt med apati. Det här var ett tafatt försök till att försöka samla tankarna och göra något konstruktivt av dem, men tyvärr känns det precis lika hopplöst, förvirrat och menlöst som när jag började skriva... 

//Nea