If you long for Nangilima...

 Hej på dig lilla blogg,

Jag är kvar på avdelningen trots att varenda cell i min kropp vill härifrån. Jag är här frivilligt och jag får gå när jag vill, men jag har lovat Kim att stanna över helgen åtminstone. Det är svårt, men jag är kvar. Jag vet att jag behöver vara här. Det är inte rimligt att Kim får låsa in mina mediciner, brotta ner mig eller bända loss knivar ur mina händer. Det funkar liksom inte längre. Antingen dör jag eller så är jag kvar här. Visst, jag kan ju dö på avdelningen också men risken är ju betydligt mindre. 

Jag försöker att sysselsätta mig med sådant som är relevant och stimulerande. Jag har virkat. Jag har läst. Jag har spelat tetris. Jag har försökt titta på film och lyssna på musik. Jag gick en promenad med en ur personalen. Nu på kvällen fick jag åka iväg en sväng med Kim. Tiden går och jag har snart överlevt en dag till, eller genomlidit en dag till är nog en mer korrekt beskrivning. Jag försöker samarbeta och jag försöker be om hjälp när det behövs. Jag anstränger mig och gör mitt bästa samtidigt känns det som om jag gett upp. Jag känner mig som en levande död. Jag har gett upp. På så många sätt. Men samtidigt finns det så mycket ilska och kämpaglöd kvar. 

Jag hatar den här ambivalensen som finns gällande liv och död. Det är mycket enklare när jag ställt in mig på att dö eller på att leva. Ett mål i taget är lite enklare än att ständigt vela. Jag förstår att jag inte kan ha kakan och äta den. Men att hela tiden lida, hela tiden ha ångest och att ständigt känna att världen inte är till för sådana som mig. Det tär på mig. Jag tvivlar på att jag kommer kunna komma bort från detta. Jag kanske lär mig att hantera det, men är det ett liv som är värt att leva eller överlever jag enbart för att lugna folk i min omgivning? Jag försöker skaffa mig hälsosamma mål. Jag försöker planera in roliga saker. Jag försöker verkligen, men jag når aldrig punkten där jag genuint kan säga att jag vill leva...


//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer