Long story short, I survived

 Hej på dig lilla blogg!

Jag lever! Det trodde du inte va? Jag hoppades att det inte skulle vara så, men här är vi. Du och jag på avdelning 28... igen. Det senaste året har varit en berg- och dalbana. De säger att jag gör framsteg. Att jag lär mig saker ovanligt fort och att jag är bra på att omsätta dem i praktik. Samtidigt har jag försökt ta mitt liv otaliga gånger nu. Min kropp är så sliten. Ätstörningen är kvar. Ätstörningen är faktiskt värre. Min ork är obefintligt. Men jag gör tydligen framsteg. Jag lär mig tydligen att acceptera min diagnos och DET, det kommer tydligen att lösa allt. 

Kim och jag bor ihop nu. Det... är en upplevelse. Vi klarar oss, men inte mycket mer än så. Jag förstör allt. Jag kan inte må bra. Jag kan inte älska mig själv och det tar sönder allt. Jag är defekt och det förstör allt. Kim tror att jag kommer dö och har panik. Jag har ingen ork till att lugna honom eller försöka argumentera emot hans antagande. Läkaren som skrev ut mig efter min senaste intox skrev att risken att jag dör är hög, så vem är jag att säga emot? Jag känner hur livet sakta, sakta rinner ur min kropp. Går det ens att vända det här?

En positiv sak är att personalen på psyk ÄNTLIGEN verkar ha förstått min problematik. Jag är inte ett jobbigt as eller en trotsig liten fitta, jag är autistisk. Jag kan inte hjälpa att jag behöver ha framförhållning, annars blir det kaos i mitt huvud. Jag behöver göra saker på samma sätt, annars klarar jag inte uppgiften. Jag försöker inte vara provocerande, jag är bara ärlig och socialt klumpig. Jag är byggd på det här sättet och jag kan inte göra något åt det. Jag hatar det. Jag vill få bort det. Tro mig, det finns ingen som hatar min autism mer än jag. Men det tar inte bort mina känslor eller upplevelser. Det extremt dåligt bemötande av personalen här har skadat mig så mycket och skapat så mycket misstro, hat och förtvivlan att jag saknar ord. Min nya läkare (ADHD-gurun) och Autismtanten har kämpat som fan med att få den övriga personalen att förstå min faktiska problematik. Vi har bråkat med försäkringskassan, avdelningspersonal, andra läkare och... ja, gud vet vem. Men det börjar få resultat. Jag är autistisk och det verkar vara okej. 

Min pappa har också bestämt sig för att komma in i mitt liv igen. Han är väldigt osäker, men han är här. Han satt med mig hela kvällen/natten efter förra intoxen. Han har varit med hos Autismtanten för att få mer information om mig och hur jag fungerar. Jag är imponerad. Jag litar inte riktigt på det än, men jag är tacksam för det som vi har. 

Det här är inte ens en bråkdel av allt som hänt det senaste året. Men här är vi nu. Läkare och sambo som tror att jag kommer dö. Jag säger inte emot dem. Idag började processen för att jag eventuellt ska få komma till ett behandlingshem. Helhetssynen kanske kan fixa mig? Det är förhoppningen. Jag hoppas bara att jag får sova inatt och att allting har gått över imorgon. Jag vet att det är menlöst att hoppas, men jag kan inte låta bli. Imorgon kanske blir en bra dag. Imorgon kanske jag duger. Imorgon kanske jag slipper allt lidande. Imorgon kanske allting är över... Det är inte förbjudet att drömma, så det är exakt det jag tänker göra. God natt!

//Nea