I have a heart that gets on everybody's nerves

 Hej på dig lilla blogg, 

Jag är kvar på avdelningen. Jag har varit det "ovanligt länge" enligt personalen och läkarna. I vanliga fall brukar jag bara stanna ett dygn eller knappt det. Ibland bara någon timme. Men nu är det snart en vecka. Ingen verkar förstå att det är ett tecken på att jag mår sämre än vanligt. De ser det som framsteg. Att jag är lugnare och att jag är "hjälpsökande". Men varje kväll blir det kaos. Varje kväll vill jag skriva ut mig. Varje kväll får jag permission. Varje kväll får jag åka tillbaka till avdelningen eftersom jag inte klarar av att överleva på egen hand. Varje kväll blir ytterligare ett misslyckande. Jag hatar det. 

Livet. Döden. Frisk. Sjuk. Lugn. Panik. Ytterligheter ställs ständigt mot varandra och jag kan inte hantera det. Alls. Så jag flyr. Från avdelningen, från Kim och framförallt från mig själv. Jag förstår att folk blir trötta på mig. Jag förstår att läkarna suckar åt mig och mina infall. Jag förstår att personalen inte orkar ringa jouren en gång till bara för att jag ger efter för min impulsivitet. Jag förstår att Kim tröttnar på att jag ena dagen ska bli frisk och nästa dag aldrig tänker dricka vatten igen. Jag förstår allt det där. Men jag kan bara inte... andas när ytterligheterna radar upp sig. Jag vet att jag vill må bra. Jag vet att jag vill kunna stanna upp, reflektera och fatta kloka genomtänkta beslut. Men det är som om någon klippt av ledningen som styr den förmågan. Och sen står vi där. Igen. Med ett nytt misslyckande och en massa bortslösade resurser. 

Idag hände det igen. På dagen för en gångs skull, men jag kom ändå hem, drog fram alla tabletter och förberedda mig på att dö. Kim hjälpte mig tillbaka till avdelningen och vi pratade med personalen. Jag ska tydligen få ha mina "mini-dippar" där jag vill hem och dö eftersom det är så jag fungerar. Vi får försöka ta det för vad det är säger de. Jag känner mig mest misslyckad och jobbig. Det känns som om det här aldrig kommer gå över och som om mina försök är otillräckliga. Jag förstår inte ens varför jag fortsätter kämpa. 

//Nea


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer