I was born of a different mode, I'm not sick but I've been diagnosed

 Hej på dig lilla blogg,

Idag har, hör och häpna, varit en bra dag. Jag har haft en planerad permission som gick bra. Jag fick äntligen komma hem och duscha, vilket var mer än välbehövligt. Sen åkte Kim och jag till Öland och åt glass. Mest för att ha en anledning till att ångeståka. Det var en mysig dag. Vi hade det trevligt och gjorde något som inte var relaterat till psyk, sjukhus eller ångest. Jag är väldigt trött nu, men på ett bra sätt.

Tyvärr kunde inte kvällen fortsätta lika bra. En nära vän ringde, var upprörd och ville ha stöd av mig. Missförstå mig rätt, jag ser det som en självklarhet att stötta mina nära och kära trots att jag ligger här. Det som förstörde mitt goda humör var responsen från min vän:

"Alltså jag förstår att du försöker vara hjälpsam, men varför säger du ens det där? Hur tänker du att det ska hjälpa?" 

Jag är långt ifrån att acceptera min diagnos och personen är väl medveten om att den här typen av social interaktion är svår för mig. Kommentaren sårade mig något extremt. Just nu känns det som om jag visst har rätt när jag tänker att världen skulle vara bättre utan mig, att jag aldrig kommer passa in och att det ALLTID kommer bli missförstånd. Jag anstränger mig verkligen för att inte låta det här förstöra hela dagen, men det är svårt. Logiskt sett vet jag att personen var upprörd och ledsen. Hen tänkte antagligen inte på vad hen sa utan var i affekt. Dessutom är situationen större än mig och mina känslor, men det tar inte bort den där lilla taggen som naglat sig fast i min självkänsla. 

Jag har tagit min medicin och försöker att andas. Det är svårt, men jag försöker. Jag tänker på det positiva idag och fokuserar på att morgondagen innehåller svar på helgens grubblerier. Förhoppningsvis kan jag komma till ro ikväll. 

//Nea