Say something, I'm giving up on you

 Hej på dig lilla blogg,

Jag är så trött på tomma löften från vården. Förra veckan bad jag om hjälp. Det är stort. Jag är vanligtvis för stolt för det. "Jag har börjat tappa kontrollen över min ätstörning. Det är nog dags att prata med ätstörningsenheten igen" sa jag. Ätsörningsenheten kontaktades och de sa att något skulle hända den här veckan. Det var tydligen en lögn. I tisdags fick jag reda på att jag ställts i kö och att det är 10 personer före mig. När, och framförallt om, jag väl får komma på ett informationsmöte lär min motivation till att ta tag i ätstörningen vara som bortblåst. Jag ser inte alls poängen med att försöka överleva när det inte finns någon hjälp för att hantera det liv jag kämpar för. Det hela känns så hopplöst.

Jag hatar att vara här på avdelningen, men jag vill faktiskt inte hem heller. Det hela har urartat totalt. Visst, jag kommer inte försöka ta mitt liv stup i sekunden men matsituationen kommer att vara katastrofal hemma. Jag vet redan nu hur ont jag kommer att ha i kroppen efter mina milslånga promenader. Jag kan redan föreställa mig bråken mellan mig och Kim när jag inte orkar äta. Kims panik kommer inte direkt att lugnas när han ser ben sticka ut överallt. Vi kommer att stå där igen. Utan hjälp och utan strategier. Varför kan vi inte bara få ha det bra? Varför kan jag inte bara vara frisk? Varför måste jag alltid förstöra allting? Jag orkar verkligen inte vara mig längre. Jag vill bara knäppa med fingrarna och göra allting bra igen. 

/Nea