This is the road to ruin and we're starting at the end

 Hej på dig lilla blogg,

Jag vet att jag glömmer bort dig ibland. Lite för ofta kanske. Men jag är här nu. Jag tänker inte göra ett försök till att uppdatera dig om allting som hänt sen sist, för det är mycket. Alldeles för mycket. Däremot tänker jag ge dig en ögonblicksbild och en ambition om att skriva oftare. Den senaste tiden har det känts som om orden varit inlåsta i mitt huvud. Jag har liksom inte kunnat skriva, förklara eller ens andas ibland. Jag har varit för upptagen med att överleva, vilket jag visserligen lyckats med. Men till vilket pris? 

Jag tror inte att jag någonsin mått så här dåligt. Jag har aldrig balanserat så här nära gränsen mellan liv och död. Eller jo, när jag legat på intensiven. Men mentalt har jag aldrig tidigare varit så här nära att ge upp allting. Jag ser ingen mening med att kämpa längre. Världen kommer alltid vara neurotypisk och jag kommer alltid få kämpa i motvind. Varför ska jag leva ett sådant liv? Jag åker in och ut från psyk. Jag klarar sällan av att stanna på avdelningen och platsbristen är enorm. Varför ska de slösa vård på ett hopplöst fall? Hur är det värt att kämpa för ett sådant liv? 

De säger att jag är deprimerad och jag har fått börja med medicin igen. Jag tror mest att det är mig det är fel på. Jag klarar helt enkelt inte av de krav som livet ställer på mig. Jag klarar inte av de ständiga förändringar som en allistisk värld medför. Jag orkar verkligen inte. Det är som om det är en gigantisk vägg mellan mig och det jag borde vara. Hur ska jag kunna ta mig runt/över/under den där väggen? Det känns som en övermänsklig uppgift och min energi är redan obefintlig. När får man egentligen ge upp? När är det tillräckligt? När kan jag få vila? 

Jag har i princip fått plats på behandlingshem (det är bara några administrativa detaljer kvar). Det känns läskigt, men jag har inget annat val. Jag vet att jag dör om jag inte åker. Jag kanske dör även om jag åker, men då har jag åtminstone försökt. Då kanske det äntligen är tillräckligt. Alla säger att det ska vara bra för mig. Jag vet inte, men jag hoppas. 

//Nea