Under pressure precious things can break...

 Hej på dig lilla blogg,

Det var ett tag sedan...igen. Jag skulle vilja säga att tiden går fort när man har roligt, men jag har defintivt inte haft roligt. Eller okej, det var orättvist sagt. Jag har skrattat mycket, mer än vad jag gjort på länge. Men tyvärr mår jag sämre än vad jag gjort på länge.  

Vi tar det från början: jag åkte till behandlingshemmet den nionde augusti. Då hade jag inte ätit på över en vecka och var helt slut i både kropp och själ. Den första veckan här grät jag mest helt tiden. Som vanligt var det massa krångel kring min inskrivning och vistelse här, men det lyckades de till slut reda ut. Jag fick träffa min terapeut (som faktiskt är väldigt bra) och lära känna de andra som bor här. Alla pratade hela tiden om att jag skulle få "landa lite". Jag tror dock att det är omöjligt, för det har inte hänt än. 

Tiden som jag varit här har varit... turbulent. Jag har blivit efterlyst två gånger, avvikit otaliga gånger, försökt ta mitt liv en gång, varit på psykakuten flera gånger och velat skriva ut mig nästan varje dag. Jag har gjort mitt bästa för att försöka stanna, men det är svårt, ibland omöjligt. Jag har självklart gjort "vanliga" saker också. Jag försöker verkligen acklimatisera mig här, men det tycks vara omöjligt. Det kryper jämt i kroppen och jag vill bara bort. Jag har i princip inget stöd från anhöriga och jag ser verkligen inte meningen med att kämpa vidare. Det känns som om kampen aldrig kommer ta slut och det enda jag vill är att ge upp. Min terapeut har kommit fram till att jag blivit utbränd av att vara här. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Det är inte direkt så att jag gjort något särskillt, jag har bara försökt överleva. Om det bränner ut mig, hur ska jag då någonsin kunna leva ett normalt liv? Vad är ens ett normalt liv? 

Så ja, kort och gott: jag mår sämre. Jag är utbränd...igen. Jag vet inte hur jag ska orka mer. Läget är med andra ord oförändrat och det som tycktes vara mitt sista hopp lever absolut inte upp till förväntningarna...

//Nea

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Happy birthday...

 Hej på dig lilla blogg, Det har hänt en del sen sist. Jag har fyllt år. Det var hemskt. Veckan började kasst och jag ville inte fylla år, så jag tänkte att jag tar mitt liv istället. Men man får ju inte dö här på behandlingshemmet, så jag blev skickad till psyk. Eller ja, först fick jag vänta på att en läkare kom hit och skrev ett vårdintyg.  När jag kom till psyk fick jag träffa en ganska kass läkare och vi bestämde att jag skulle läggas in. När jag skulle gå in på avdelningen tänkte de tvinga mig att byta kläder, vilket ingen informerat mig om. Det gick inte och jag fick sätta mig i väntrummet igen och vänta på nästa läkare. Den andra läkaren var bra och hon skickade tillbaka mig till behandlingshemmet. Någonstans här kan man tycka att min dag borde varit över. Jag hade sovit 4 timmar och redan träffat två läkare. Men nej. Verksamhetschefen hade kallat till ett möte. Jag fick reda på att jag skulle på mötet 15 minuter innan det började och jag fick inte reda på syftet med m...
Läs mer

What doesn't kill me makes me worse than I was...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har jag haft samverkansmöte och det gick bra tror jag. Jag fick beröm för att jag jobbar på så bra. Min terapeut sa att jag gör beteendeförändringar snabbt, vilket tydligen är bra. Alla sa att de såg framsteg. Jag sa att jag kände mig deprimerad. Vi ska se över medicineringen. Igen. Jag ska stå ut lite till. Igen. Mötet gav inte några direkta aha-upplevelser eller bjöd på något nytt. Det känns som om de säger samma saker på varje möte och att inget händer.  Idag har jag även startat igång min "Struktur-insats". I praktiken innebär det att jag får hjälp att planera upp mina dagar och att vi ska ta hänsyn till min energinivå på ett mer konkret sätt. Jag sätter därför upp plastskedar på mitt kylskåp. Skedarna ska då symbolisera energinivån. Det har funkat ganska bra ändå. Efter mötete plockade jag ner fem skedar och såg hur mycket energi mötet hade tagit. Det gjorde det lättare att vila efteråt. Det blev liksom rimligt på något sätt.  Dagen idag...
Läs mer

En liten uppdatering

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på behandlingshemmet. Jag vet, jag är också förvånad. Jag har varit på väg att lämna, många gånger. Men ibland har jag ångrat mig och ibland har jag inte fått. Så kvar är jag och jag tror att jag gör framsteg. Det känns som om vissa saker börjar lossna. Min terapeut (som verkligen borde fått ett smeknamn) har börjat förklara hur en autistisk hjärna fungerar och det hjälper verkligen. Vi har pratat om mentalisering och jag... jag vet inte, men det hjälper. När vi hade session igår sa han att jag hade kommit på en "jättebra färdighet" helt själv. Jag märker själv att det jag lärt mig kring mentalisering minskar missförstånd och konflikter. Om konflikter uppstår kan jag korta ner dem genom att förklara att jag har en bristande mentaliseringsförmåga och att jag helt enkelt inte förstår.  Igår hade vi teammöte och jag bad om att bli flyttad till träningslägenheterna eftersom jag inte klarar av att vara på enheten. Det är svårt att hela tiden in...
Läs mer