No matter how hard I try, you will never leave

 Hej på dig lilla blogg,

Idag är en jobbig dag. Helgerna här är alltid sega, men idag känns outhärdlig. Jag pratade med min terapeut igår och han sa att oavsett vad jag gör kommer jag inte komma ifrån den jobbiga känslan jag har. I alla fall inte just nu. Det gjorde mig arg. Jag gör verkligen allt som min terapeut kräver av mig. Jag jobbar stenhårt med mig själv och ändå ska jag må piss. Jag vet att det låter barnsligt, men det är verkligen inte rättvist. 

Jag vet inte vad som är värst just nu. Allting gör löjligt ont, hela jävla tiden. Jag kan inte tänka klart för min hjärna är upptagen med att spela upp minnesbilder som jag inte vill ha. Det enda som ekar i mitt huvud är "varför". Varför stod jag inte upp för mig själv? Varför är människor as? Varför är jag inte värd mer än det här? 

Jag orkar verkligen inte älta mer. Jag orkar inte fly heller. Jag orkar faktiskt inget mer. Jag vill bara ge upp. Hela mitt liv har blivit en härva och jag kan inte reda ut den. Jag orkar inte reda ut den heller. Jag kan inte leva så här, men jag tycks vara inkapabel till att göra annorlunda. Det har gått för långt nu. Det går inte att gå tillbaka till hur det var innan. Det verkar inte gå att gå vidare till ett sen heller, så jag är helt enkelt fast i det här.

Den enda lösningen tycks vara destruktiva handlingar. Att lägga allt fokus på att utplåna mig själv. Att på så vis också utplåna allt det jobbiga. Jag vet att det är fel och kontraproduktivt, men det är åtminstone något. Inte det där flummiga "var i känslan", "flytta fokus" eller det mytomspunna "sen". Om jag bestämmer mig för att utplåna mig själv händer det faktiskt något nu. Direkt. Mitt tålamod är slut, så jag skulle ljuga om jag sa att det inte var lockande. Snälla, låt det här bara ta slut.

/Nea