Cyklar ni så springer jag

Hej på dig lilla blogg, Jag är fortfarande kvar på avdelningen. Jag undrar varför egentligen. Ingen lyssnar på mig. De kallar det för suicidprevention, men att sätta en autistisk människa, som dessutom har ADHD, ensam i ett rum med sina tankar är allt annat än preventivt. De säger att "jag ska säga till om det är något". Jag säger "till", jag förklarar, jag gråter och försöker för allt jag är värd be om hjälp, men det är helt menlöst. I bästa fall får jag en tablett, i värsta fall får jag ett "mm".  Det finns inte en plan. Det finns säkert 20 olika planer. Jag är så förvirrad och jag vill bara härifrån. Just nu sitter jag och inväntar läkare samt en arg Kim. Autismtanten och min behandlande läkare vill att jag ska vara här tills ADHD-medicinen är inställd. Kim vill att jag ska vara här tills läget är stabilt. Avdelningspersonalen vet nog inte riktigt vad de vill. Vi har sagt att de ska informera mig om saker i god tid och att enbart en person ska kolla til...

 Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på avdelningen trots att varenda cell i min kropp vill härifrån. Jag är här frivilligt och jag får gå när jag vill, men jag har lovat Kim att stanna över helgen åtminstone. Det är svårt, men jag är kvar. Jag vet att jag behöver vara här. Det är inte rimligt att Kim får låsa in mina mediciner, brotta ner mig eller bända loss knivar ur mina händer. Det funkar liksom inte längre. Antingen dör jag eller så är jag kvar här. Visst, jag kan ju dö på avdelningen också men risken är ju betydligt mindre.  Jag försöker att sysselsätta mig med sådant som är relevant och stimulerande. Jag har virkat. Jag har läst. Jag har spelat tetris. Jag har försökt titta på film och lyssna på musik. Jag gick en promenad med en ur personalen. Nu på kvällen fick jag åka iväg en sväng med Kim. Tiden går och jag har snart överlevt en dag till, eller genomlidit en dag till är nog en mer korrekt beskrivning. Jag försöker samarbeta och jag försöker be om hjälp när det behö...

 Hej på dig lilla blogg! Jag lever! Det trodde du inte va? Jag hoppades att det inte skulle vara så, men här är vi. Du och jag på avdelning 28... igen. Det senaste året har varit en berg- och dalbana. De säger att jag gör framsteg. Att jag lär mig saker ovanligt fort och att jag är bra på att omsätta dem i praktik. Samtidigt har jag försökt ta mitt liv otaliga gånger nu. Min kropp är så sliten. Ätstörningen är kvar. Ätstörningen är faktiskt värre. Min ork är obefintligt. Men jag gör tydligen framsteg. Jag lär mig tydligen att acceptera min diagnos och DET, det kommer tydligen att lösa allt.  Kim och jag bor ihop nu. Det... är en upplevelse. Vi klarar oss, men inte mycket mer än så. Jag förstör allt. Jag kan inte må bra. Jag kan inte älska mig själv och det tar sönder allt. Jag är defekt och det förstör allt. Kim tror att jag kommer dö och har panik. Jag har ingen ork till att lugna honom eller försöka argumentera emot hans antagande. Läkaren som skrev ut mig efter min senaste ...