Cyklar ni så springer jag

Hej på dig lilla blogg, Jag tror att det är måndag idag. Jag minns inte när jag skrev sist, men det har hänt en del. I torsdags  var det illa. Jag ringde min bror och fick sitta där en stund, sen hämtade Kim mig. Vi körde en sväng och åkte sedan hem för att sova. Jag mådde piss. Jag ville dö. Det var illa. Kim höll om mig, klappade på mig och försökte lugna min ångest. På fredagen bestämde jag mig för att åka in till PAKA. De hade ju ändå sagt att jag skulle åka in om jag behövde hjälp med att stoppa mig själv från att skada mig själv. Läkaren där var... jag vet inte ens. Jag blev erbjuden att få sitta i väntrummet till anfallet gick över. Jag tackade för mig och gick. När jag kom hem försökte jag stå ut, men till slut gav jag bara upp. Jag tog en himla massa tabletter och väntade på att allt skulle ta slut. Tyvärr hade Gud, universum eller någon annan högre makt andra planer. Min bror hittade mig på lördagen och ringde efter ambulans. Just nu är jag på sjukhus. Min lever har t...

Hej på dig lilla blogg, Igår hände något läskigt. Det var första gången på länge som jag faktiskt blev lite rädd. Jag hade känt mig lite hängig och så hela dagen, men på eftermiddagen blev det värre. Jag höll på att baka bröd till Daniel och när bröden var i ugnen fick jag plötsligt svårt att fokusera blicken. Det svartnade för ögonen, jag blev svag, armar och ben domnade och jag hade en konstig smärta över hjärtat. Daniel kom hit och satt här en stund, han skulle ju ändå hämta bröden. Kim (AKA superhjälten) och jag hade bestämt att han skulle komma över, så jag var inte själv när jag mådde dåligt. Både Daniel och Kim var oroliga och lite arga på mig. Jag hade kräkts och tagit MYCKET laxermedel de föregående dagarna, så jag tror att det var därför kroppen skrek. Min puls har dock varit ovanligt låg på sistone, jag ska kolla detta med Rafiki på måndag. Det skulle även kunna vara en biverkning på den nya sömnmedicinen. Oavsett orsaken var det läskigt och framförallt irri...

Hej på dig lilla blogg, Här sitter jag. Med musik på högsta volym i hörlurarna och lampan släckt. Ångesten klöser i mig och i min säng ligger en annan människa och sover. Jag är så avundsjuk, det verkar så enkelt. Han sover. Han skrattar. Han känner saker, flera olika känslor samtidigt. Han kan navigera mellan dem på ett skickligt sätt och är i mina ögon en superhjälte. Jag förstår inte. Vad gör han här? Hur kan det vara så enkelt? Har jag levt så verklighetsfrånvänt att jag glömt hur man lever? Vi låg och pratade igår. Han tittade på mig, klappade mig i håret och sa "jag tror att du bara skulle behöva få vara liten och att någon tar hand om dig". Jag skrattade. Hur gör man ens? Det har nog aldrig riktigt varit så, jag slappnar inte av. Han fortsatte hålla om mig. Sa att han ville hjälpa mig. Ta hand om mig. Inte för att jag behöver det, utan för att han vill. Jag förstår det inte riktigt. Jag uppskattar det, men jag förstår det inte. Han är så fin. Vad i helvete gör ...

Hej på dig lilla blogg, Igår var jag på psykakuten. Jag fick sömntabletter. "Om de inte funkar måste du komma tillbaka imorgon" sa läkaren som vi kallar Fröken Eko. Min naivitet tyckte att det lät bra. Att bedöma om sömntabletter funkar verkar ju inte så jävla svårt. HA! Det är det. Tydligen. Medicien däckade mig, eller nej. Den däckade min kropp. Min hjärna, mitt medvetande eller, om vi ska vara filosofiska, min själ skrek. Hela tiden. Kroppen ville vila, resten av mig kämpade som fan för att inte förlora greppet om verkligheten. Jag slumrade till, vaknade med ett ryck, gick en runda i lägenheten, insåg att verklighetens konturer skiftade form och var precis lika läskiga som mitt inre. Jag gav upp. La mig ner igen. Slumrade till och upprepade processen. Hela mitt väsen är i otakt och inte ens "lite starkare sömnmediciner som borde få mig att vila" funkar. Fröken Eko sa att jag slösade bort min intelligens och min kapacitet, att jag var en patient med en ovanligt ...

Hej på dig lilla blogg, "Jag har ju resurser, men inga reserver" sa jag till Rafiki idag när jag gick fram och tillbaka i samtalsrummet. Han nickade och bad mig sitta ner igen. "Du behöver vila" sa han. "No shit" tänkte jag, men frågade istället hur fan man gör. Eller jag skrek det nog. Han bad mig blunda, jag bad honom vara tyst. Det var första gången jag skrek på honom. Han förstod inte. Han har inte levt ett liv i flykt. Han har inte varit otrygg i nästan varje sekund av sitt liv. Han frågade vad jag var rädd för, jag svalde, stammade, svalde igen och sa sedan att jag var rädd för honom. Att jag inte litar på honom. Jag förklarade att jag inte slappnar av. Att jag är kroniskt otrygg. Jag vet att det är irrationellt. Jag borde vara trygg nu. Jag borde inte vara rädd längre, men det är jag. Han antecknade inte. Han nickade och bara tog in. Han verkade lyssna, var närvarande i samtalet. Jag verkligen spydde ur mig alla känslor, han satt där och bara lyss...

Hej på dig lilla blogg, Jag är i upplösningstillstånd. Konstant. Det är så extremt påfrestande och förvirrande. ALLT triggar min ångest. Verkligen allt. Igår bröt jag ihop på Maxi. Inget vanligt jaggråterutantårarochtarmigsamman-bryt utan ett riktigt bryt. Jag skakade, kunde knappt betala och kunde inte ta mig hem. Jag ringde psyk och blev hänvisad till PAKA. När jag var hemma och skulle packa med mig virkningen osv ringde Rafiki, då skulle jag tydligen inte till PAKA längre. Jag skulle hantera min ångest, samtidigt som jag skulle acceptera den. Jag skulle också göra saker samtidigt som jag inte skulle göra dem. Min förvirring och mitt kaos blev knappast bättre av samtalet med Rafiki, men jag och Daniel åkte iväg. Till slut var jag på en OK nivå i känsla, då ringde en annan kompis som också var i upplösningstillstånd. Affektsmitta är en grej, så jag trillade rakt ner i ångesthålet igen. Daniel och jag var på Ikea och mitt stämningsläge varierade från extrem ångest till fnittrande i...