Cyklar ni så springer jag

 Hej på dig lilla blogg, Jag är så trött på tomma löften från vården. Förra veckan bad jag om hjälp. Det är stort. Jag är vanligtvis för stolt för det. "Jag har börjat tappa kontrollen över min ätstörning. Det är nog dags att prata med ätstörningsenheten igen" sa jag. Ätsörningsenheten kontaktades och de sa att något skulle hända den här veckan. Det var tydligen en lögn. I tisdags fick jag reda på att jag ställts i kö och att det är 10 personer före mig. När, och framförallt om, jag väl får komma på ett informationsmöte lär min motivation till att ta tag i ätstörningen vara som bortblåst. Jag ser inte alls poängen med att försöka överleva när det inte finns någon hjälp för att hantera det liv jag kämpar för. Det hela känns så hopplöst. Jag hatar att vara här på avdelningen, men jag vill faktiskt inte hem heller. Det hela har urartat totalt. Visst, jag kommer inte försöka ta mitt liv stup i sekunden men matsituationen kommer att vara katastrofal hemma. Jag vet redan nu hur ont...

 Hej på dig lilla blogg, Idag har, hör och häpna, varit en bra dag. Jag har haft en planerad permission som gick bra. Jag fick äntligen komma hem och duscha, vilket var mer än välbehövligt. Sen åkte Kim och jag till Öland och åt glass. Mest för att ha en anledning till att ångeståka. Det var en mysig dag. Vi hade det trevligt och gjorde något som inte var relaterat till psyk, sjukhus eller ångest. Jag är väldigt trött nu, men på ett bra sätt. Tyvärr kunde inte kvällen fortsätta lika bra. En nära vän ringde, var upprörd och ville ha stöd av mig. Missförstå mig rätt, jag ser det som en självklarhet att stötta mina nära och kära trots att jag ligger här. Det som förstörde mitt goda humör var responsen från min vän: "Alltså jag förstår att du försöker vara hjälpsam, men varför säger du ens det där? Hur tänker du att det ska hjälpa?"   Jag är långt ifrån att acceptera min diagnos och personen är väl medveten om att den här typen av social interaktion är svår för mig. Kommentaren s...

 Hej på dig lilla blogg,  Jag är kvar på avdelningen. Jag har varit det "ovanligt länge" enligt personalen och läkarna. I vanliga fall brukar jag bara stanna ett dygn eller knappt det. Ibland bara någon timme. Men nu är det snart en vecka. Ingen verkar förstå att det är ett tecken på att jag mår sämre än vanligt. De ser det som framsteg. Att jag är lugnare och att jag är "hjälpsökande". Men varje kväll blir det kaos. Varje kväll vill jag skriva ut mig. Varje kväll får jag permission. Varje kväll får jag åka tillbaka till avdelningen eftersom jag inte klarar av att överleva på egen hand. Varje kväll blir ytterligare ett misslyckande. Jag hatar det.  Livet. Döden. Frisk. Sjuk. Lugn. Panik. Ytterligheter ställs ständigt mot varandra och jag kan inte hantera det. Alls. Så jag flyr. Från avdelningen, från Kim och framförallt från mig själv. Jag förstår att folk blir trötta på mig. Jag förstår att läkarna suckar åt mig och mina infall. Jag förstår att personalen inte orka...

 Hej på dig lilla blogg, Jag vet att jag glömmer bort dig ibland. Lite för ofta kanske. Men jag är här nu. Jag tänker inte göra ett försök till att uppdatera dig om allting som hänt sen sist, för det är mycket. Alldeles för mycket. Däremot tänker jag ge dig en ögonblicksbild och en ambition om att skriva oftare. Den senaste tiden har det känts som om orden varit inlåsta i mitt huvud. Jag har liksom inte kunnat skriva, förklara eller ens andas ibland. Jag har varit för upptagen med att överleva, vilket jag visserligen lyckats med. Men till vilket pris?  Jag tror inte att jag någonsin mått så här dåligt. Jag har aldrig balanserat så här nära gränsen mellan liv och död. Eller jo, när jag legat på intensiven. Men mentalt har jag aldrig tidigare varit så här nära att ge upp allting. Jag ser ingen mening med att kämpa längre. Världen kommer alltid vara neurotypisk och jag kommer alltid få kämpa i motvind. Varför ska jag leva ett sådant liv? Jag åker in och ut från psyk. Jag klarar s...