Inlägg

Visar inlägg från februari, 2020

Högt och lågt

Hej på dig lilla blogg, Den här veckan har varit...omvälvande. Det har hänt mycket och jag har lärt mig en hel del om mig själv. Jag har besökt psykakuten en gång. Då ville jag stycka mig själv igen, du vet sådär som man brukar vilja... Jag träffade en bra läkare som verkade lyssna. Jag läste journalanteckningen sen och kände mig lite besviken. Men det viktiga är att jag överlevde och att ångesten till slut blev någorlunda hanterbar. Den här veckan har främst bestått av misslyckanden. Antingen har jag ätit som jag borde och känt mig misslyckad och tagit extrema mängder laxermedel eller så har inte ätit alls. Jag var kräkfri i tre dagar. Jag har försökt få struktur på mina dagar och tänkt att jag skulle ha städat, men icke sa nicke. Jag har åtminstone lämnat lägenheten varje dag. Igår var jag hos Rafiki. Han tyckte att det var ett bra samtal, jag höll inte med. Jag var ofokuserad och vi fokuserade inte samtalet på något. Jag fick med mig lite frågor som eventuellt kan leda till fö...

Har du saknat mig?

Hej på dig lilla blogg, Nu var det ett tag sedan vi hördes. Jag åkte hem från sjukhuset i fredags. Jag blev så arg på att det saknades struktur och på att personalen inte hade koll på hur de skulle stötta mig i min problematik. Jag hade ett möte med mitt vårdlag som helt plötsligt sa att min ätstörning inte skulle vara i fokus under vårdtiden. Då gick jag. Jag var tvungen att prata med Farbror Melker först. Han sa verkligen inget vettigt alls. Han menade på att jag skulle ha mindre struktur på mitt liv. Absolut sa jag, sen log jag och tackade för mig. När jag kom hem la jag mig i sängen och låtsades att jag var död. Under lördagen åkte jag till min bror och var hos Daniel en sväng. Söndagen bestod mest av att jag ville ta mitt liv. Till slut tog jag mig i kragen och duschade, sedan åkte D och jag iväg på en av våra ångestrundor. När jag kom hem igen räknade jag ner timmarna till måndagens samtal med Rafiki. Måndagen var den första dagen på länge som innehöll lite hopp. Mormor var m...

En hälsning från dimmorna

Hej på dig lilla blogg, Jag är kvar på sjukhuset, på gott och ont antar jag. Min ångest är skyhög och jag vill verkligen bara härifrån. Jag vill inte äta. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ens leva. Det finns ingen struktur och läkaren igår hade inga förslag på hur vi skulle komma vidare. Planen just nu är att "de ska hålla mig vid liv tills utredningen är klar". "Tack" tänkte jag. Man får ju ändå vara glad för att de inte vill ha ihjäl mig. Det finns även någon plan om att vi ska "försöka stabilisera mitt ätande" och få mig till en nivå där jag kan jobba igen eftersom "jag ju verkar må bra av det". Läkarsamtalet kändes ärligt talat rätt meningslöst. Läkaren, som jag numera kallar Farbror Melker, ställde frågor som han redan hade svar på. Han fyllde till och med i luckor med relevant information. Så varför ens fråga? Resten av dagen var mer eller mindre ett kaos. Jag upplevde ingen stöttning från personalen alls. Sen Hade jag besök av 4 p...

Back to the crime scene

Hej på dig lilla blogg, Jag HATAR att erkänna det, men nej. Jag klarar inte det här. Världen blir inte rätt eller logisk. Jag orkar inte mer. Jag kan omöjligen hantera det här. Igår slog det över, så där på riktigt. Jag flydde från min lägenhet när grannarna kom hem. De lät för mycket. När jag kom hem igen la jag mig i mörkret och grät. Sen kom D. Han satte sig på sängkanten. Sen satte han sig på golvet bredvid sängen. Sen alternerade han mellan dessa ställningar i flera timmar. Till slut gick jag upp och tvingade i honom mat, sen la jag mig på köksgolvet och grät lite till. Till slut ringde vi min bror och i samråd med honom bestämde vi att det var dags att åka in till psykakuten igen. Sagt och gjort. Bra personal och en rätt bra, men osäker, läkare. Jag blev inlagd. Imorse tittade Rafiki inom och sa att jag ska stanna några dagar den här gången. Jag sa inget. Jag bara nickade. Personalen på avdelningen var bra idag. De kände mig sedan innan och brukar lyssna på mig. Det underlätt...

Det har hänt en del...

Hej lilla blogg, Jag klarade inte det där. Alls. Det har hänt en del sen vi hördes av sist. Jag har varit på psykakuten 3 gånger och hunnit med en liten tur inom slutenvården. Jag träffade en läkare som jag hade när jag var inlagd förra året. Det var rätt bra ändå. Även om de missade min problematik och jag enbart blev sämre när hon var min behandlande läkare så känner hon till mig. Hon vet att jag ogillar inläggning och att jag inte mår bra i den miljön. Vi bestämde att hon skulle prata med Rafiki och att jag skulle följa med min kompis D hem och sova där. Blev det värre igen skulle vi återkomma. D och jag gjorde upp en plan. Distraktion deluxe. Först sov vi, sen skulle jag hem och duscha. Någonstans där kraschade jag totalt igen. Jag ringde D i panik. När han kom hit hittade han mig på golvet med musik på högsta volym samtidigt som jag sorterade en kortlek. Att åka bil brukar dra ner min ångest, så vi körde en sväng. Kollade på möbler, försökte vara vanliga och ha lite kul. Jag...

BINGO!

Hej lilla blogg, Jag var hos Rafiki. Vi hann inte ta oss igenom papperna. Jag vill helst lägga dem helt åt sidan. De ger  mig ångest. De är idiotiskt formulerade och jag blir nedkokad till symptom. Till en siffra som jämförs mot någon standardtabell. Jag hatar det. Jag förstår varför och jag vill få svar, men processen är hemsk. Rafiki och jag pratade om förra mötet. Om hur han skrämde mig och om hur jag tycker att han är en vidrig människa. Det kändes bra. Självklart kan han inte visa att han tar illa upp, om jag har ett personlighetssyndrom skulle han spela mig rakt i händerna. Även om jag inte har det ska han reagera lågaffektivt. Vi hade en konversation kring det och hur vår syn på människor skiljer sig åt. Jag tror att vi typ rensade luften. Jag framhöll även att jag har respekt för hans kompetens samt att han är den bästa jag träffat inom psykiatrin eftersom han är ärlig mot mig och eftersom han inte pratar med mig som om jag är dum i huvudet. Vi kom även in på det här ...

Livet i motvind

Hej lilla blogg! Idag släpade jag mig till jobbet. Jag jobbade riktigt jävla bra idag. Jag är nästan förvånad själv. Jag hade vissa ärenden som var krångliga och som jag redde ut. Jag mådde skit. Jag grät lite, utan tårar, mellan samtalen med kunder. Jag blev även tvångsrastad av mina kollegor. Jag har jobbat utan smink två dagar i rad nu. Jag tror att folk blir illa till mods, eller kanske äcklade? Imorgon ska jag till Rafiki, då måste jag sminka mig. Han ska fan inte få se hur genomskinligt blek jag är. Efter jobbet hjälpte jag en släkting köpa dator och sen träffade jag min präst. Jag gillar att prata med henne. Jag berättade om att Rafiki hade skrämt mig och hon tyckte att min reaktion var fullt rimlig. Nu har hon enbart min version av händelsen, men jag tänker att med mina ögon och mitt sätt att se på världen är min reaktion rimlig. Det kändes skönt att på något sätt få det bekräftat. Jag är inte helt galen. Prästen undrade även hur våra samtal skulle se ut framåt. Hon tyckt...

Dagens gnäll

Hej lilla blogg, Jag är inte stolt över idag. Jag stannade hemma från jobbet. Jag har sovit. Jag har överätit. Jag har ringt till psyk. Jag har sjungit. Jag har sovit lite mer. Jag behövde verkligen vila. Jag behövde inte äta, men det gjorde jag ändå. Jag har kräkts och tagit för mycket laxermedel. Och så har jag hatat på världen. Jag vill verkligen aldrig lämna min säng igen. Jag har inte ens duschat idag. Rafiki säger att jag skjuter ifrån mig mina känslor och att jag inte vågar titta på dem. Så jag bestämde mig för att testa denna hypotes. Jag vet inte om det stämmer. Idag känner jag mig trött, ledsen, rädd, ångestfylld och en aning arg. Jag grät häromkvällen, så jag vet att mina tårar funkar. Men jag har inte kunnat gråta idag. Jag är rädd för Rafiki och jag är rädd för alla förändringar som sker och kommer att ske i mitt liv. Jag är arg på att vården ser ut som den gör och att jag inte kan ta till mig av vården. Jag är arg på mig själv eftersom min självkontroll bara gått sönd...

Att skrika utan vokaler

Hej lilla blogg! Idag är en katastrofdag. En av många. De har liksom bestämt sig för att samlas nu. Jag vet att det är mönstret. Ett par veckor till, sen kommer jag tröttna på det här. Det är mönstret. Maten idag har varit okej. Jag lyckades fasta i 37 timmar. Sen åt jag riskakor och vindruvor. Och chips... Men det stannade där. Jag är inte över 1500 kcal, så jag är nöjd. Eller nej, men jag hatar inte mig själv fullt så mycket som när det går helt åt helvete. Ikväll är det kaos. Jag vill, återigen, bara ta livet av mig. Eller jag vill ju inte det egentligen. "Det är ju bara kommunikation", säger Rafiki i alla fall. Jag hatar honom. Nej, det gör jag inte. Jag hatar att jag inte orkar ta till mig av vården. Jag är så extremt känslomässigt utmattad och jag orkar inte känna mer. Jag orkar inte något. Jag märker hur mina koder och system bara faller isär. Jag måste göra allting manuellt och det tar tid och det tar energi. Varje leende tar emot. Varje ord liksom fastnar i halse...

24 hours with an empty brain...

Hej lilla blogg! Igår var jag hos Rafiki. Han skulle prata med min chef, för varför inte? Jag tycker fortfarande att det är superskumt, men jag tror att de främst skulle få bekräftat att jag inte är ett galet psykfall som inte sköter sitt jobb. Jag hoppas att de fick det de ville och att vi kan släppa hela grejen nu. Rafiki fick även reda på att jag knappt tar rast på jobbet. När jag sa att jag numera jobbat 75 % sa han att "ett motkrav för det kanske ska vara att Linnea tar sin rast". Nämen tack, gör mig till ett barn. Jag hade redan en plan för att komma ihåg mina raster då det är pinsamt att mina kollegor tjatar på mig. Hela mötet med Rafiki var...konstigt. Saker hände i fel ordning och jag var inte alls närvarande. Jag har för vana att inte ljuga för Rafiki eller människor inom vården eftersom de försöker hjälpa mig. Att ljuga känns väldigt kontraproduktivt och jag vill faktiskt att de ska lita på att det jag säger är sant. Men igår ljög jag. Två gånger. Jag skäms. Ja...

Man kanske borde testa det här med självkontroll?

Hej på dig lilla blogg! Idag är ingen bra dag. Det känns som om jag gjorde bort mig på jobbet. Jag sov knappt inatt och jag tog inte mitt hydrokortison imorse vilket gjorde att jag var tröttare än vanligt. Jag besserwissrade på en kollega, råkade svara otrevligt när han mansplainade något till mig och typ himlade med ögonen när min chef försökte tvinga mig på lunch. Jag var dock effektiv och jobbade på bra när jag väl jobbade. Men jag hade svårt att hålla ögonen öppna och såg nog relativt död ut. Det är så jävla pinsamt och jag vet att jag får skylla mig själv. Jag skulle kunna skriva att "jag inte vet hur jag ska lösa det här" och jadajada. Men vi vet båda två att det hela är enkelt: sluta vara ätstörd. Planen om att fasta gick inte bra alls. Jag hade en idiotisk jävla hetsätning idag igen. Jag lyckades nog få upp allt, eller jag vägde mindre efter jag kräkts än vad jag gjorde innan jag började äta. Visst, jag kan knappt svälja och det känns som om min hals är ett jävla ...

Dance monkey, dance

Hej på dig lilla blogg! Mötet med psykologsnubben (ja, det är så vi kallar honom nu) gick... okej tror jag. Det var inte alls som jag hade förväntat mig och det verkar som om den här utredningen kommer att ta längre tid än vad jag trodde. Psykologsnubben verkade lite arg över att jag på något sätt "trängt mig" före i kön eftersom Rafiki verkligen pushat för att den ska göras. Det första mötet var tydligen bara en liten avstämning där vi pratade om allt och inget. Nästa gång ska vi börja med diagnostiska intervjuer och jag ska ha fyllt i en himla massa papper. Det känns väl okej. Nästa tid är 26/3, så jag försöker att inte övertänka det hela. Han gjorde ett par "missar", som att till exempel säga "stackars dig" och reagera ganska starkt när jag berättade att jag räknade. Men trots att han verkar slarvig så verkade han kompetent och jag tror att den här kontakten kan hjälpa mig att komma framåt. Resten av dagen var... den hände. Precis som jag trodde ble...

En kort resumé

Hej på dig lilla blogg! Det här med att skriva något varje dag har gått lite sådär. Men Jag antar att det aldrig är för sent att börja osv. De senaste dagarna har varit ett helvete. Efter mitt senaste inlägg svimmade jag nästan av, fick krypa till toaletten, kräktes blod och svimmade av på golvet. Gjorde detta mig motiverad till att ändra min livsstil? Nope. Jag vet ärligt talat inte varför. En normal människa borde ändå tänka typ "wow, det här är dåligt. Jag borde nog vara mer rädd om mig själv", men inte jag. I fredags var jag hos min läkare, Rafiki. Även denna gång höll jag på att svimma när jag skulle gå därifrån. Han verkade genuint orolig för mig och vill ta blodprov, men jag tänker "glömma" att göra detta. Egentligen ville han skicka upp mig till akuten för en somatisk koll, men jag skulle iväg och skriva på papper för ytterligare ett jobb. Han sa "är det verkligen så klokt, du kommer ju kollapsa någonstans". Jag kunde inte se ordentligt när jag...